Mordet på Anette Wernersson hör till de fall som fortfarande kastar en lång skugga över Linköping. Det har gått många decennier sedan sommaren 1971, men berättelsen om den 16-åriga flickan som försvann under sommarlovets första dygn och senare hittades mördad norr om Roxen lever kvar i både lokalpress, polisminnen och anhörigas berättelser. Det är ett sådant fall som aldrig riktigt lämnar en stad, inte bara därför att brottet var så brutalt, utan därför att det aldrig fick det tydliga juridiska avslut som många hade hoppats på.
I efterhand har fallet kommit att beskrivas som ett av Linköpings mest omtalade äldre mordfall. Det bär på flera av de drag som gör att kriminalhistorien fastnar i det kollektiva minnet, ett ungt offer, en lång period av ovisshet, en utredning som engagerade både lokalsamhället och Riksmordkommissionen, och ett sent genombrott som kom först när den man som pekades ut redan var död. Kombinationen av dessa omständigheter gör att mordet på Anette Wernersson fortfarande väcker frågor.
Sommarlovets första dag blev hennes sista
Den 8 juni 1971 hade Anette Wernersson just gått ut nian och sommarlovet hade börjat. Enligt senare genomgångar av fallet hade hon varit på fritidsgården Nygård i Ryd tillsammans med sin pojkvän. De skildes åt på natten runt halv ett, och därefter försvann hon. Hon kom aldrig hem igen. För familjen började därmed en period som först präglades av oro, sedan av intensivt hopp och till sist av det besked ingen förälder eller familj vill få.
Att det handlade om sommarlovets första dag har ofta lyfts fram som en detalj som gör fallet extra drabbande. Allt det som borde ha legat framför henne, friheten, ledigheten och den ljusa sommaren, byttes i stället mot försvinnande och skräck. Det gör historien ovanligt lätt att minnas. Tidsmarkören är så skarp att den nästan blivit en del av själva fallets identitet i eftervärlden.
Veckorna då ingen visste vad som hade hänt
Efter försvinnandet följde veckor av ovisshet. Anette var då en försvunnen flicka, inte ett konstaterat mordoffer, och i sådana lägen lever anhöriga i ett särskilt tillstånd där varje ny dag bär på både hopp och växande fruktan. Det dröjde i närmare tre veckor innan sanningen blev tydlig, och just den långa pausen mellan försvinnandet och fyndet av kroppen har gett fallet en särskild tyngd.
För ett lokalsamhälle som Linköping blev det också ett fall som engagerade brett. Försvinnandet inträffade inte i anonymitet utan i en stad där människor följde utvecklingen noga. När ett ungt liv plötsligt försvinner utan förklaring blir det snabbt fler än familjen som väntar på svar. Det skapar rykten, teorier och en kollektiv oro som ofta finns kvar länge efteråt.
Kroppen hittades norr om Roxen
Den 2 juli 1971 hittades Anette Wernerssons kropp i ett skogsparti mellan Stjärnorp och Grensholmen norr om Roxen. Fyndet gjordes av en familj som stannat till vid vägkanten för att fika, en sådan vardaglig tillfällighet som i många äldre mordfall blir en central och obehaglig del av historien. Från den stunden förändrades allt. Anette var inte längre en försvunnen tonåring. Hon var ett mordoffer, och polisens arbete gick över i en helt annan fas.
Platsen där kroppen hittades kom att prägla hela minnesbilden av fallet. Skogstrakter norr om Roxen, bort från vardagslivet i Linköping, har i efterhand blivit nästan lika starkt förknippade med mordet som Anettes namn. När en kropp återfinns på en avskild plats uppstår alltid frågor om hur gärningsmannen agerat, hur transporten gått till och om platsen valts medvetet eller av tillfällighet. Det är just sådana frågor som fortsatt att omge detta fall.
Utredningen växte snabbt och engagerade många
När mordet väl stod klart började en omfattande utredning. Corren har återgett att polisen fick in över 300 tips, men att det enligt dåtidens polisledare ändå inte fanns något som omedelbart stack ut som det avgörande genombrottet. Utredningen blev så betydande att Riksmordkommissionen kopplades in, något som enligt senare återgivningar var första gången den engagerades i ett fall i Linköping. Bara det säger något om hur allvarligt ärendet uppfattades.
Polisen sökte också hjälp långt utanför de vanliga kanalerna. Ett uppmärksammat drag var försöket att få in uppgifter från raggare i Linköping. Uppmaningar sattes upp på ungdomarnas mötesplatser, och sexton raggarbilar rullade senare in till polishuset på Badhusgatan. Totalt 51 raggare samlades och fick frågor om de hade sett något under sina rundor. Även en lokal motorcykelklubb fick besök i samma syfte. Det visar hur desperat behovet av iakttagelser var och hur brett polisen sökte efter pusselbitar.
Pipan blev ett av de mest omtalade spåren
Ett av de mest kända spåren i utredningen blev en pipa som hittades intill kroppen. Polisen såg den som ett trumfkort och gick efter en tid ut med bild på pipan i hopp om att någon skulle känna igen den. Men då hände ingenting. Ingen hörde av sig, och spåret verkade kallna trots att polisen uppfattade det som centralt.
Det märkliga är att någon faktiskt kan ha känt igen pipan redan då. Senare återgivningar berättar att en hustru tyckte att den liknade hennes makes pipa, bland annat på grund av en särskild skada på piphuvudet, och att även hennes bror reagerade på likheten. Men hon vågade inte gå till polisen. Den sortens rädsla är svår att mäta i efterhand, men den illustrerar hur ett helt avgörande spår kan ligga öppet utan att någon förmår ta det vidare.
Genombrottet kom först 1985
Först 1985 kom det sena tips som i efterhand förändrade bilden av mordet. Efter en artikelserie om ouppklarade fall i Norrköpings Tidningar kontaktade en kvinna redaktionen och berättade att hemligheten hon burit på gällde just pipan. Enligt hennes uppgifter hade den tillhört hennes man, som vid den tiden redan var död. Först då vågade hon tala öppet.
Det sena vittnesmålet fick stor betydelse. När hennes uppgifter lades ihop med sådant som redan fanns i tidigare förhör och i utredningsmaterialet växte en tydligare misstankebild fram. Per Johan Persson, som arbetat som polis i Linköping i många år och senare skrev om fallet i sin bok, återgav att regionöveråklagare Stig Jansson kom att betrakta ärendet som uppklarat i polisiär mening, eftersom den person bevisen pekade mot då redan var avliden.
Uppklarat för polisen men inte i domstol
Det är just denna dubbla status som gjort fallet så speciellt i eftervärlden. Formellt blev mordet aldrig uppklarat genom en domstolsprocess. Ingen dömdes för mordet på Anette Wernersson. För anhöriga och för offentligheten innebär det att det juridiska avslutet aldrig kom. Samtidigt fanns det inom polisen och åklagarväsendet en uppfattning om att fallet i praktiken hade fått sin lösning, även om den misstänkte inte längre kunde ställas till svars.
För många skapar detta en särskild frustration. Det finns en riktning, ett sent genombrott och en tydlig misstanke, men inte det öppna, rättsliga avslut som normalt ger ett fall en punkt. I stället lever mordet vidare som ett av de där fallen där sanningen enligt många till slut pekade åt ett håll, men där lagen aldrig hann göra sitt.
Familjens sorg och minnets uthållighet
Correns senare genomgång av fallet ger också större plats åt familjens perspektiv. Anettes lillebror Per-Olov, kallad Pelle, har berättat om hur polisen kom till hemmet på Skogslyckegatan och berättade för deras mamma vad som hade hänt. Modern bar sorgen under resten av sitt liv utan att få uppleva att någon dömdes för mordet. För ett syskon och en förälder är detta en särskild typ av sår, inte bara förlusten i sig utan också det ofärdiga i att fallet aldrig stängdes på riktigt.
Det är sannolikt en av orsakerna till att fallet fortfarande återkommer i böcker, artiklar och dokumentära återblickar. Mordet på Anette Wernersson har blivit mer än en polisakt i arkiven. Det har blivit en del av Linköpings mörkare minneshistoria, ett fall som fortsätter att ställa frågor om våld, tystnad, rädsla och om hur länge ett brott kan leva vidare i människors medvetande.
Varför fallet fortfarande berör
Det finns äldre mordfall som blir till namn i en databas och sedan bleknar. Mordet på Anette Wernersson har inte gjort det. Dels beror det på offrets unga ålder, dels på den starka tidsmarkören med sommarlovets första dag, dels på den långa tiden av ovisshet innan kroppen hittades. Till det kommer det sena tipset, pipspåret och den märkliga kombinationen av polisiärt genombrott och juridiskt vakuum.
Det gör att fallet fortfarande känns levande. Inte i betydelsen att det är nytt, utan i betydelsen att det fortfarande lämnar något öppet efter sig. Därför fortsätter mordet på Anette Wernersson att beröra långt efter sommaren 1971. Det är inte bara en berättelse om ett brott, utan om en familj som berövades en dotter och syster, en stad som aldrig riktigt glömde, och ett fall som kanske kom så nära ett svar som det var möjligt att komma utan att nå ända fram till domstolen.
Om författaren
