När SVT väljer att kalla Liberalernas senaste positionsförändring för en tvärvändning låter det som om partiet skulle ha gjort en total politisk kullerbytta över en natt. Det är ett effektivt ord för tv, eftersom det signalerar dramatik, konflikt och snabb rörelse. Men om man tittar närmare på vad Liberalerna faktiskt har gjort de senaste åren blir beskrivningen betydligt mer tveksam. Partiet har redan under hela Tidöperioden accepterat Sverigedemokraterna som ett bärande regeringsunderlag. Det nya handlar därför inte om att SD plötsligt blivit ett accepterat samarbetsparti, utan om att Liberalerna nu också öppnar för nästa steg, alltså att dela regeringsbord med dem.
Det är en förändring, absolut. Men det är inte samma sak som att gå från total vägran till fullt samarbete. Den förflyttningen skedde i praktiken redan 2022 när Liberalerna valde att släppa fram en borgerlig regering vars makt vilade på SD:s mandat och vars politik förhandlades fram tillsammans med SD inom ramen för Tidöavtalet. Därför blir ordet tvärvändning missvisande. Det överdriver avståndet mellan Liberalernas gamla och nya position, och det får det att låta som att partiet nu korsar en helt ny gräns, när sanningen snarare är att de flyttar sig ett stycke längre på en väg de redan slagit in på.
Tidöavtalet gjorde uppbrottet med den gamla linjen redan för flera år sedan
Det avgörande skiftet kom inte i mars 2026 utan i oktober 2022. Då skrev Liberalerna under Tidöavtalet tillsammans med Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Bara den formuleringen säger i praktiken allt man behöver veta. Partiet gick därmed från att behandla SD som ett parti som skulle hållas på avstånd till att göra dem till en del av ett organiserat, formellt och långsiktigt samarbete om Sveriges styrning. Den som vill vara sträng i sin bedömning kan säga att det var där den verkliga spärren föll.
Det är också viktigt att komma ihåg att samarbetet inte bara var tekniskt eller symboliskt. Tidöpartierna har under mandatperioden agerat gemensamt i centrala frågor, inte minst i budgetpolitiken. I riksdagen har företrädare för regeringssidan uttryckligen beskrivit Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna som samarbetspartier som lägger fram gemensamma budgetförslag. Den som redan accepterar att regeringsmakten utövas på det sättet har redan accepterat mycket långtgående beroende av SD. Att nästa steg nu gäller formella ministerposter är därför betydelsefullt, men det är knappast början på relationen.
Det nya gäller formen för samarbetet, inte existensen av samarbetet
Det som faktiskt har förändrats är att Liberalerna nu öppnar för att sitta i samma regering som Sverigedemokraterna. Det är detta SVT också beskriver i presentationen till detta avsnitt av SVT Agenda. Där lyfts kritiken från liberaler som motsätter sig beslutet att acceptera just den formen av regeringssamarbete. Om man vill vara exakt är det alltså inte frågan om huruvida SD ska ha inflytande, för det har de redan haft, utan om vilken institutionell nivå det inflytandet ska ligga på.
Det är en viktig skillnad, men den skillnaden gör också att ordet tvärvändning blir för grovt. En tvärvändning antyder vanligen att man lämnar en tydlig linje och går i motsatt riktning. Här handlar det snarare om att Liberalerna flyttar sin röda linje från ett läge till ett annat inom samma samarbetsmodell. Man har redan accepterat SD som budgetpartner, förhandlingspart och regeringsunderlag. Nu accepterar man också tanken att SD kan bli regeringsparti. Det är ett steg, men det är ett steg inom ett redan etablerat block, inte ett språng från isolation till samverkan.
SVT:s ordval skruvar upp dramatiken mer än den klargör sakläget
Det är lätt att förstå varför ett public service-program väljer ett ord som tvärvändningen. Det är kort, tydligt och laddat. Men just därför borde man vara försiktig med det. I politisk rapportering spelar ordval stor roll för hur tittaren uppfattar omfattningen av en förändring. När en rörelse som egentligen handlar om att gå från indirekt till direkt maktdelning beskrivs som en tvärvändning finns en risk att publiken får intrycket att Liberalerna tidigare stått betydligt längre från SD än vad de faktiskt har gjort under de senaste åren.
Detta är i sin tur intressant därför att SVT:s egen beskrivning av läget nästan motsäger den hårda etiketten. I rapporteringen framgår att partiledaren Simona Mohamsson själv talar om att ett samarbete med SD redan har fungerat i praktiken under mandatperioden och att det nu bara blivit tydligare och enklare att fördjupa det. Det är inte språket hos någon som plötsligt kastat sig från en ståndpunkt till dess motsats. Det är språket hos någon som försöker legitimera en fortsatt rörelse i samma riktning som partiet redan valt.
Den verkliga symbolfrågan är ministerposter, inte samarbete som sådant
Det finns dock en anledning till att frågan väcker så starka reaktioner inom Liberalerna. För många liberaler har just ministerfrågan fungerat som den sista symboliska spärren. Partiet har kunnat leva med att SD förhandlar, påverkar och utgör underlag så länge partiet inte formellt sitter i regeringen. När den spärren nu luckras upp uppstår känslan av att något avgörande går förlorat. Det är en fullt begriplig intern reaktion, särskilt i ett parti där många fortfarande ser SD som ideologiskt oförenligt med liberalism.
Men även här måste man skilja mellan symbolik och faktisk makt. Sverigedemokraterna har redan haft ett omfattande politiskt inflytande över regeringspolitiken genom Tidöavtalet. De har inte varit någon yttre kommentator utan en integrerad del av styrningen. Därför blir det märkligt att framställa ministerposterna som om de vore gränsen mellan två helt olika världar. För väljaren spelar det i många frågor större roll vem som påverkar innehållet än vem som sitter på vilken stol runt regeringssammanträdet. Ur det perspektivet är Liberalernas senaste beslut mer av en logisk konsekvens än en politisk revolution.
Det mer träffsäkra ordet hade varit fördjupning snarare än tvärvändning
Om man vill beskriva utvecklingen mer rättvist finns det flera bättre ord än tvärvändning. Man kan tala om en fördjupning, en förskjutning eller en sänkt tröskel. Alla de uttrycken fångar att något faktiskt har ändrats utan att låtsas att Liberalernas samarbete med SD börjar först nu. Det är i grunden den mer hederliga beskrivningen av läget. Partiet har under flera år vant sina väljare vid att maktutövning tillsammans med SD är möjlig, och nu prövar man nästa nivå av samma tanke.
Det gör inte frågan mindre kontroversiell. Men det gör den mer begriplig. Den politiska förflyttningen är reell, men den är mindre dramatisk än vad SVT:s rubriksättning ger sken av. Liberalerna har redan accepterat Sverigedemokraterna som ett nödvändigt och legitimt regeringsunderlag. När man redan har passerat den gränsen är steget till att acceptera SD i regeringen inte obetydligt, men det är heller inte någon tvärvändning i ordets mest rimliga mening. Det är snarare kulmen på en process som pågått länge och som de flesta politiskt intresserade redan har kunnat se med egna ögon.
Om författaren
