Magdalena Andersson har all anledning att vara rosenrasande. Socialdemokraterna gick ur riksdagsvalet som landets största parti och de fyra tidigare oppositionspartierna fick tillsammans en knapp majoritet i riksdagen. Två månader senare har regeringsbildningen utvecklats till ett politiskt fiasko där Socialdemokraterna inte ens lyckats samla sina tänkta samarbetspartier bakom en gemensam statsminister.
Nu kommer nästa förödmjukelse. I Novus väljarbarometer för november 2026 går Moderaterna om Socialdemokraterna och blir största parti. Moderaterna får 26,5 procent medan Socialdemokraterna stannar på 24,9 procent. Det är första gången sedan maj 2016 som Moderaterna är större än Socialdemokraterna i en mätning från Novus.
Det mest besvärande för Andersson är att väljarna tycks belöna Moderaterna mitt under en regeringsbildning som på pappret borde ha gynnat Socialdemokraterna. I stället för att framstå som det självklara regeringsalternativet har S blivit centrum för ett samarbete där Centerpartiet och Vänsterpartiet ställer oförenliga krav, Miljöpartiet försöker hålla ihop konstruktionen och ingen verkar veta vilken politik en eventuell regering faktiskt skulle föra.
Novusmätningen
| Fältperiod | 6 till 15 november 2026 |
| Antal svarande | 2 387 röstberättigade |
| Största parti | Moderaterna med 26,5 procent |
| Socialdemokraterna | 24,9 procent |
| Tidöpartierna tillsammans | 52,3 procent |
| S, MP, V och C tillsammans | 46,0 procent |
| Skillnad mellan blocken | 6,3 procentenheter till Tidöpartiernas fördel |
Moderaterna går om Socialdemokraterna i Novus
Moderaternas uppgång är tydlig. Partiet ökar med 2,6 procentenheter sedan Novus mätning i oktober och når 26,5 procent. Förändringen är precis tillräckligt stor för att vara statistiskt säkerställd. Jämfört med valresultatet på 19,85 procent har Moderaterna vuxit med närmare 6,7 procentenheter på bara drygt två månader.
Socialdemokraterna går samtidigt åt motsatt håll. Partiet får 24,9 procent, vilket är en nedgång med en procentenhet sedan oktobermätningen. Förändringen från föregående mätning är inte statistiskt säkerställd, men jämförelsen med valresultatet är ändå brutal. S fick 28,02 procent i valet och ligger nu drygt tre procentenheter lägre.
Novusmätningen ger följande väljarstöd för partierna:
- Moderaterna 26,5 procent
- Socialdemokraterna 24,9 procent
- Sverigedemokraterna 17,3 procent
- Miljöpartiet 7,3 procent
- Vänsterpartiet 7,2 procent
- Centerpartiet 6,6 procent
- Kristdemokraterna 4,9 procent
- Liberalerna 3,6 procent
- Övriga partier 1,7 procent
Tidöpartierna leder med 6,3 procentenheter
Den tidigare Tidöregeringen bestod formellt av Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, medan Sverigedemokraterna var samarbetsparti utanför regeringen. När de fyra Tidöpartierna räknas samman får de 52,3 procent i Novusmätningen. Moderaterna bidrar med 26,5 procent, SD med 17,3, KD med 4,9 och Liberalerna med 3,6 procent.
Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Centerpartiet samlar tillsammans 46,0 procent. Det innebär ett försprång på 6,3 procentenheter för Tidöpartierna. Resterande 1,7 procent går till partier utanför riksdagen och ingår inte i någon av summeringarna.
För Socialdemokraterna är blockskillnaden allvarligare än att M tillfälligt ligger före som enskilt parti. S kan försöka avfärda en enstaka placering i partiernas inbördes ordning, men det är svårare att bortförklara att hela det tidigare regeringsunderlaget nu har ett tydligt opinionsövertag över den fyrpartikonstruktion som Andersson försöker hålla samman.
| Partigrupp | Partier | Väljarstöd |
|---|---|---|
| Tidöpartierna | M, KD, L och SD | 52,3 procent |
| Den tidigare oppositionen | S, MP, V och C | 46,0 procent |
| Övriga partier | Partier utanför riksdagen | 1,7 procent |
En mätning är inte hela väljaropinionen
Det är viktigt att vara tydlig med vad siffrorna visar. Moderaterna är större än Socialdemokraterna i Novus novembermätning, men inte i samtliga aktuella opinionsundersökningar. Verians väljarbarometer från den 11 november gav Socialdemokraterna 26,1 procent och Moderaterna 23,3 procent.
Även Verianmätningen var dock dåliga nyheter för Socialdemokraterna. Där tappade S 2,4 procentenheter sedan oktober, vilket var en statistiskt säkerställd nedgång och partiets lägsta notering hos Verian sedan september 2021. M låg fortfarande efter S men hade fortsatt uppåt från sitt svaga valresultat.
Det korrekta påståendet är alltså inte att Moderaterna utan tvekan blivit Sveriges största parti i den samlade opinionen. Det korrekta är att M för första gången på över tio år passerar S i Novus och att båda de stora novembermätningarna visar en besvärande utveckling för Socialdemokraterna. För ett parti som betraktar rollen som regeringsbärande som närmast självklar är det illa nog.
Socialdemokraterna vann mandat men förlorade initiativet
Riksdagsvalet den 13 september gav Socialdemokraterna 99 mandat, Vänsterpartiet 30, Centerpartiet 25 och Miljöpartiet 22. Tillsammans fick de fyra partierna 176 av riksdagens 349 mandat. Moderaterna, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Liberalerna fick tillsammans 173 mandat.
Utgångsläget borde därför ha varit gynnsamt för Magdalena Andersson. Hon ledde det största partiet och de partier som gemensamt hade röstat bort den tidigare regeringens underlag hade en majoritet. Problemet var att majoriteten endast existerade i mandatmatematiken. Den fanns inte som politiskt regeringsalternativ.
Socialdemokraterna tycks ha räknat med att de andra partierna till slut skulle rätta in sig bakom Andersson eftersom alternativet var en ny borgerlig regering. Det var ett arrogant antagande. Vänsterpartiet ville ha ministerposter, Centerpartiet vägrade acceptera V i regeringen och Miljöpartiet ville själv sitta i regeringen. S hade flest mandat men saknade en trovärdig plan för att förena partierna.
Den första statsministeromröstningen blev ett haveri
Den 15 oktober prövades Magdalena Andersson som statsminister. Resultatet blev förkrossande. Endast Socialdemokraternas 99 ledamöter röstade ja. Hela 248 ledamöter röstade nej och två var frånvarande. Inte ett enda av de partier som skulle utgöra Anderssons regeringsunderlag var berett att släppa fram henne.
Detta var mer än ett misslyckat taktiskt försök. Om en partiledare vill göra anspråk på statsministerposten bör hon rimligen kunna visa att det finns någon form av politiskt underlag bakom kandidaturen. Andersson gick till omröstning med stöd av det egna partiet och aktivt motstånd från resten av riksdagen.
Socialdemokraterna kan skylla på svåra parlamentariska förhållanden, men svårigheterna var kända redan på valnatten. Uppgiften var att förhandla fram en lösning innan statsministeromröstningen. När samtliga potentiella samarbetspartier röstar nej är det svårt att beskriva resultatet som något annat än ett politiskt haveri.
Centerpartiets omröstning gjorde cirkusen fullständig
Efter Anderssons nederlag gick sonderingsuppdraget vidare till Centerpartiets Elisabeth Thand Ringqvist. Den 3 november prövades hon som statsminister trots att hon tidigare hade sagt att hon inte eftersträvade posten. Resultatet blev ännu märkligare än vid den första omröstningen.
Endast Centerpartiets 25 ledamöter röstade ja. Övriga 324 ledamöter röstade nej. Kandidaten som skulle symbolisera en möjlig mittenlösning fick alltså stöd av sitt eget parti och ingen annan. Inte ens Socialdemokraterna eller Miljöpartiet var beredda att släppa fram henne.
Två statsministeromröstningar hade därmed förbrukats utan att något av förslagen varit i närheten av att tolereras av riksdagen. Den tidigare oppositionen hade vunnit mandatmajoriteten men lyckades inte presentera en kandidat som ens de egna tänkta samarbetspartierna kunde acceptera. Det är svårt att hitta ett tydligare bevis på att regeringsalternativet aldrig var färdigförhandlat.
Vänsterpartiet och Centerpartiet blockerar varandra
Kärnan i Socialdemokraternas problem är motsättningen mellan Vänsterpartiet och Centerpartiet. V har krävt ministerposter och har meddelat att kravet ligger fast. Centerpartiet har samtidigt en tydlig röd linje mot att släppa in Vänsterpartiet i regeringen.
Magdalena Andersson vill bilda en regering med S, MP och C och låta V fungera som samarbetsparti utanför regeringen. Det är i praktiken ett försök att få Vänsterpartiet att leverera de avgörande rösterna utan det inflytande och de ministerposter partiet har krävt. Samtidigt ska Centerpartiet övertygas om att V:s stöd inte innebär ett oacceptabelt vänsterinflytande.
Det är en konstruktion där alla förväntas blunda för det uppenbara. Vänsterpartiet ska stödja en regering som håller partiet utanför. Centerpartiet ska ingå i en regering vars överlevnad är beroende av V. Miljöpartiet ska sitta i mitten och låtsas att motsättningarna kan förhandlas bort. Socialdemokraterna ska leda alltihop utan att förklara vilken gemensam politik partierna faktiskt har enats om.
Miljöpartiet förstärker osäkerheten
Miljöpartiet har blivit en nödvändig del av Socialdemokraternas regeringsplan men löser inte konflikten mellan C och V. Partiets 22 mandat är viktiga för Andersson, men de räcker inte för att skapa en fungerande majoritet. S och MP måste fortfarande få både Centerpartiet och Vänsterpartiet att tolerera samma regeringskonstruktion.
Problemet är att Miljöpartiet på flera områden står närmare V än C, samtidigt som partiet gärna vill ingå i regeringen. Det gör att Centerpartiet riskerar att bli den borgerliga minoriteten i ett regeringssamarbete där Socialdemokraterna och Miljöpartiet sätter riktningen och Vänsterpartiet håller i de avgörande stödrösterna.
För väljarna är det svårt att se vad Centerpartiet skulle vinna på upplägget, annat än ministerposter och möjligheten att stoppa Ulf Kristersson. Ännu svårare är det att förstå varför Vänsterpartiet skulle acceptera att hållas utanför när partiets mandat krävs för att regeringen ska kunna tillträda och överleva.
Moderaterna belönas för ett tydligare alternativ
Moderaternas opinionsuppgång betyder inte att Ulf Kristersson redan har löst regeringsfrågan. Även det borgerliga alternativet är beroende av svåra förhandlingar. Centerpartiet säger nej till en regering som är beroende av Sverigedemokraterna, medan en borgerlig regering utan SD:s stöd saknar ett stabilt parlamentariskt underlag.
Skillnaden är att väljarna redan känner till huvuddragen i Tidösamarbetet. M, KD, L och SD styrde eller samarbetade under den föregående mandatperioden. Partierna har stora interna skillnader, men det finns ett etablerat ramverk och en tidigare gemensam regeringspraktik att förhålla sig till.
På vänstersidan finns ingen motsvarande konstruktion. Socialdemokraterna vill ha Centerpartiet i regeringen, Vänsterpartiet utanför men ändå som stöd, och Miljöpartiet som koalitionspartner. Alla fyra ska samtidigt övertyga sina väljare om att deras motstridiga vallöften fortfarande betyder något. Det är inte märkligt att Moderaterna gynnas när alternativet framstår som en förhandling utan slutpunkt.
Magdalena Anderssons problem är både politiskt och hennes okontrollerbara ilska
Socialdemokraterna har länge varit skickliga på att framställa varje regeringsalternativ utan S som instabilt och ansvarslöst. Höstens regeringsbildning har vänt argumentet mot partiet självt. Andersson har inte lyckats samla sina egna tänkta samarbetspartier, trots att de tillsammans vann en mandatmajoritet. Detta gör henne rosenrasande och troligtvis inte en särskilt behaglig person att ha som kollega.
Det går inte heller att skylla allt på Vänsterpartiet eller Centerpartiet. Socialdemokraterna gick till val utan att ha löst den mest uppenbara konflikten i det egna regeringsunderlaget. Partiet bad väljarna om makten först och tänkte reda ut regeringsfrågan efteråt. Nu visar det sig att de avgörande partierna inte ens är överens om vilka som ska få sitta i regeringen.
När Moderaterna passerar S i Novus är det därför inte bara en tillfällig siffra att vifta bort. Det är en varningssignal om att regeringsbildningen håller på att förändra väljarnas bild av vilket parti som är mest regeringsdugligt. Socialdemokraterna har fortfarande stora möjligheter att återhämta sig, men det kräver en lösning som är mer trovärdig än att fyra partier med oförenliga krav ska rösta fram Magdalena Andersson och diskutera innehållet senare.
Fyra försök kan sluta med extraval
Efter två misslyckade statsministeromröstningar återstår två försök innan ett extraval blir obligatoriskt. Ulf Kristersson fick sonderingsuppdraget efter Centerledarens nederlag och rapporterade till talmannen den 17 november. Talmannen har därefter fortsatt samtalen med partierna och har pekat på att en tredje omröstning kan hållas i slutet av november.
Hotet om extraval sätter press på samtliga partier, men opinionsläget gör pressen särskilt obehaglig för Socialdemokraterna. I Novus ligger S under sitt valresultat, medan Moderaterna har vuxit kraftigt. De tidigare Tidöpartierna har dessutom ett gemensamt stöd på över 52 procent.
Socialdemokraterna kan därför hamna i den märkliga situationen att partiet först misslyckas med att bilda regering efter en vunnen mandatmajoritet och därefter går till ett eventuellt extraval med sämre opinionssiffror än på valdagen. Rosen på partiets valaffischer lär inte vissna av enbart opinionssiffrorna, men partiledningen har goda skäl att vara betydligt mer irriterad än vanligt.
Vad vi vet går inte Magdalena i Anger Management-kurser ännu, även om hon borde.
