Påståendet att svarta afrikaner i genomsnitt presterar sämre på IQ-test än européer och östasiater väcker nästan alltid starka reaktioner. En del människor vill avfärda hela ämnet som rasism, medan andra behandlar osäkra och omstridda siffror som om de vore oomtvistade naturlagar. Båda förhållningssätten gör det svårare att förstå vad forskningen faktiskt visar.
Den obekväma men försvarbara utgångspunkten är att många undersökta befolkningar i Afrika söder om Sahara har uppnått betydligt lägre genomsnittliga resultat på IQ-test och internationella kunskapsprov än jämförbara befolkningar i Europa och Östasien. Det är inte bara ett resultat från en enskild forskare eller ett specifikt test. Mönstret förekommer i flera typer av material, även om det finns en omfattande strid om hur stort avståndet egentligen är och hur resultaten ska tolkas.
Om frågan enbart gäller människors kognitiva prestation här och nu behöver man inte först avgöra om skillnaden är genetisk, social, medicinsk eller utbildningsrelaterad. En person som har utvecklat en lägre förmåga till abstrakt problemlösning på grund av bristfällig skolgång presterar fortfarande sämre i det aktuella testögonblicket. Orsaken blir viktig först när man vill förklara skillnaden, bedöma hur varaktig den är eller dra slutsatser om framtida utveckling.
De lägre testresultaten är inte påhittade
Richard Lynn och Tatu Vanhanen blev kända för sina sammanställningar av så kallad nationell IQ. De placerade genomsnittet i Afrika söder om Sahara omkring 67–70 när resultaten jämfördes med brittiska normer där genomsnittet är 100. I en artikel från 2010 argumenterade Richard Lynn och Gerhard Meisenberg för ett regionalt genomsnitt på omkring 68. De baserade siffran på ett urval av kognitiva tester, Ravenmatriser och internationella kunskapsmätningar. (richardlynn.net)
Den siffran har blivit mycket spridd, inte minst genom färgkodade världskartor där länder tilldelas ett enda IQ-värde. Problemet är att kartorna ofta döljer hur ojämnt underlaget ser ut. Vissa länder har relativt omfattande testdata, medan andra har tilldelats uppskattningar baserade på små grupper, äldre undersökningar eller resultat från närliggande länder. En siffra som anges som 67, 72 eller 81 kan därför framstå som mycket mer exakt än den egentligen är.
Det betyder emellertid inte att hela skillnaden försvinner när man granskar materialet kritiskt. Psykologerna Jelte Wicherts, Conor Dolan och Han van der Maas genomförde en mer systematisk genomgång och kom fram till ett genomsnitt omkring 81 jämfört med brittiska normer. De ansåg att Lynns uppskattning under 70 inte var hållbar, men de drog samtidigt slutsatsen att det var försvarbart att säga att de undersökta afrikanska populationerna i genomsnitt presterade lägre än västerländska populationer. (jeltewicherts.net)
Den verkliga striden gäller hur lågt genomsnittet ligger
Debatten står därför inte huvudsakligen mellan människor som hävdar att det finns en skillnad och människor som hävdar att alla grupper får identiska resultat. Den viktigaste striden gäller om det mest rimliga regionala genomsnittet ligger närmare 70 eller närmare 80–82. Det är en stor skillnad. På den vanliga IQ-skalan motsvarar tio poäng ungefär två tredjedelar av en standardavvikelse.
Lynn och Meisenberg kritiserade Wicherts genomgång för att ta med vad de beskrev som privilegierade eller selekterade grupper, exempelvis elever från bättre skolor och andra personer som inte representerade hela befolkningen. När de begränsade materialet till de urval som de själva ansåg vara tillräckligt representativa fick de genomsnitt på 66–71 beroende på testtyp och ett sammanvägt resultat omkring 68. (richardlynn.net)
Wicherts och hans kollegor invände i sin tur att Lynns urvalskriterier inte hade tillämpats konsekvent. I deras analys hade de studier som Lynn använde signifikant lägre genomsnittliga resultat än relevanta studier som han inte använde. De menade därför att litteraturen hade valts på ett sätt som systematiskt pressade ned uppskattningen. Deras sammanvägda resultat låg omkring 81, med variation beroende på test, normgrupp och inkluderade urval. (jeltewicherts.net)
Skolgång kan inte bara kontrolleras bort
Det är vanligt att låga afrikanska testresultat förklaras med bristfällig skolgång. Den invändningen kan vara relevant, men den används ibland på ett logiskt märkligt sätt. Om frågan gäller aktuell kognitiv prestationsförmåga är kunskaper och tankefärdigheter som har byggts upp genom skolan en del av den förmåga personen faktiskt har. Att statistiskt kontrollera bort utbildning kan därför innebära att man avlägsnar en del av just det man försöker mäta.
En fotbollsspelare som har tränat systematiskt sedan barndomen har en verklig förmåga som den otränade personen saknar. Det vore missvisande att kontrollera bort all träning och därefter hävda att spelarna egentligen är lika bra. På samma sätt kan flera års effektiv undervisning skapa verkliga skillnader i ordförråd, arbetsmetoder, abstrakt tänkande, koncentration och förmåga att snabbt förstå nya uppgiftstyper.
Det finns också forskning som tyder på att sambandet inte bara beror på att intelligentare personer stannar längre i skolan. En omfattande metaanalys av 42 datamaterial med över 600 000 deltagare fann att ytterligare utbildning hade en positiv kausal effekt på kognitiva testresultat, vanligen uppskattad till ungefär en till fem IQ-poäng per extra skolår. Det innebär att skolgång inte endast avslöjar en redan existerande intelligens, utan även kan förändra den förmåga som senare mäts. (pubmed.ncbi.nlm.nih.gov)
Testvana är en mer komplicerad fråga
Testvana bör inte automatiskt användas som en ursäkt för varje lågt resultat. En person som inte förstår hur man angriper en abstrakt matrisuppgift kommer i praktiken att misslyckas med uppgiften. Om målet är att förutsäga hur personen klarar högre utbildning, avancerade yrkesprov eller andra moderna system där snabb abstrakt problemlösning krävs, kan även denna ovana vara en relevant del av den aktuella prestationsnivån.
Problemet uppstår när forskaren hävdar att testet mäter en ren och allmän underliggande intelligens oberoende av tidigare erfarenhet. Då måste man undersöka om uppgifterna fungerar på samma sätt i samtliga grupper. Ett test kan exempelvis ge vissa deltagare problem på grund av språk, instruktioner, okända symboler eller en ovan uppgiftsstruktur. Det betyder inte att alla skillnader försvinner, men det kan innebära att en del av skillnaden inte representerar den egenskap som forskaren påstår sig mäta.
Wicherts genomgång konstaterade att mätinvarians och differentiell uppgiftsfunktion sällan hade undersökts tillräckligt i de äldre afrikanska studierna. Författarna ansåg därför att det var rimligt att säga att den genomsnittliga testprestationen var lägre, men att det var mer osäkert hur exakt resultaten motsvarade skillnader i den generella intelligensfaktorn, ofta kallad g. (jeltewicherts.net)
Ett regionalt genomsnitt är inte ett mått på varje individ
Även om ett genomsnitt på omkring 80 skulle vara korrekt innebär det inte att varje person i regionen befinner sig nära den nivån. Alla stora befolkningar innehåller en omfattande individuell variation. Det finns mycket intelligenta människor i populationer med låga genomsnitt och personer med låg kognitiv förmåga i populationer med höga genomsnitt.
Gruppgenomsnitt kan samtidigt vara betydelsefulla på samhällsnivå. Om två mycket stora befolkningar skiljer sig med en standardavvikelse kommer andelen personer i den övre delen av fördelningen att skilja sig kraftigt, även om fördelningarna överlappar. Detta kan påverka utbildningsresultat, rekrytering till avancerade yrken och hur stora grupper som klarar särskilt krävande utbildningar. Att genomsnitt inte avgör varje individs förmåga betyder därför inte att genomsnitt är statistiskt ointressanta.
Det är däremot felaktigt att möta en enskild afrikan och anta att man känner till personens intelligens utifrån hudfärgen. Ett regionalt genomsnitt är ett mycket grovt mått och Afrika söder om Sahara omfattar hundratals miljoner människor med olika språk, samhällen, utbildningssystem och historiska erfarenheter. Begreppet ”svarta afrikaner” fungerar därför dåligt som en exakt vetenskaplig population, även när det används som en förenklad kategori i äldre forskning.
Vita sydafrikaner kan inte förklara det regionala resultatet
Det är rimligt att fråga om vita sydafrikaner drar upp genomsnittet när Sydafrika inkluderas i Afrika söder om Sahara. Vita sydafrikaner har i vissa studier fått högre genomsnittliga resultat än svarta sydafrikaner. I den sydafrikanska WAIS-III-standardisering som diskuterades av Wicherts och hans kollegor uppgick skillnaden mellan de två gruppernas genomsnitt till omkring 15,8 IQ-poäng. (jeltewicherts.net)
För Sydafrika som enskilt land kan befolkningssammansättningen därför påverka ett gemensamt nationellt genomsnitt. Effekten på hela Afrika söder om Sahara är emellertid försvinnande liten. Enligt Sydafrikas folkräkning 2022 utgjorde vita 7,3 procent av landets befolkning, medan svarta afrikaner utgjorde 81,4 procent. Det motsvarar omkring 4,5 miljoner vita sydafrikaner i en subsaharisk region med omkring 1,29 miljarder invånare. (census.statssa.gov.za)
Om man hypotetiskt antar att dessa 4,5 miljoner personer ligger ungefär 16 poäng över regionens övriga genomsnitt skulle deras närvaro höja hela det befolkningsviktade regionala genomsnittet med endast omkring 0,06 IQ-poäng. Det ligger långt under den osäkerhet som redan finns i testmaterialet. Vita sydafrikaner kan alltså påverka siffran för Sydafrika, men de kan inte på något meningsfullt sätt förklara eller dölja det subsahariska genomsnittet.
Mord och emigration saknar regional förklaringskraft
Samma enkla befolkningsmatematik gäller hypotesen att vita människor som har dödats i Sydafrika eller Zimbabwe skulle ha förändrat regionens IQ-genomsnitt. Våldet kan vara moraliskt, politiskt och ekonomiskt betydelsefullt utan att vara demografiskt tillräckligt omfattande för att flytta ett genomsnitt i en region med över en miljard invånare.
Antag som ett avsiktligt överdrivet räkneexempel att 100 000 personer med ett genomsnitt 15 poäng över det regionala snittet hade försvunnit. Effekten på ett befolkningsgenomsnitt för 1,29 miljarder människor skulle vara ungefär 0,001 IQ-poäng. Till och med en miljon sådana personer skulle endast förändra genomsnittet med omkring en hundradels poäng. Mord kan därför avskrivas som möjlig förklaring till den regionala siffran.
Emigration är demografiskt större än antalet mördade och kan påverka Sydafrika eller Zimbabwe mer märkbart. Men även miljontals emigranter skulle bara ge en liten effekt när beräkningen gäller hela Afrika söder om Sahara. Därtill kommer att Wicherts uppskattning uttryckligen avsåg svarta afrikanska populationer och inte byggde på att vita sydafrikaner räknades in som om de representerade regionens svarta majoritetsbefolkning. (jeltewicherts.net)
Förändringar över tid visar att resultaten inte är orörliga
Att orsaken inte behöver lösas för att beskriva dagens prestationsnivå betyder inte att orsaken är oviktig i andra sammanhang. Kognitiva testresultat har i många delar av världen förändrats snabbt mellan generationer. Detta brukar kallas Flynneffekten och visar att befolkningsgenomsnitt inte kan betraktas som fullständigt fasta.
I en studie av barn på landsbygden i Kenya jämfördes testresultat från 1984 och 1998. Forskarna fann tydliga förbättringar under den fjortonåriga perioden, särskilt på Ravenmatriser. En sådan förändring sker för snabbt för att förklaras av någon större genetisk omvandling av befolkningen. Den visar att faktiska kognitiva testresultat kan stiga när omständigheterna förändras. (pubmed.ncbi.nlm.nih.gov)
Det betyder inte att varje observerad gruppskillnad automatiskt är miljöorsakad. Det betyder endast att dagens resultat inte bör förväxlas med en oföränderlig biologisk konstant. En befolkning kan prestera lågt här och nu och samtidigt ha möjlighet att prestera högre i framtiden. Dessa två påståenden motsäger inte varandra.
Nationella IQ-tabeller ger en falsk känsla av precision
Den kanske största svagheten i debatten är tendensen att behandla varje land som om dess genomsnitt vore känt på decimalnivå. Rebecca Sear har granskat de nationella IQ-databaserna och argumenterat för att de inte ger korrekta, opartiska och internationellt jämförbara mått för hela världen. Kritiken handlar bland annat om icke-representativa urval, olika tester, varierande årtal och uppskattningar för länder som saknar egna användbara mätningar. (osf.io)
Den kritiken bör tas på allvar, men den bevisar inte att samtliga internationella skillnader är falska. Det är fullt möjligt att en sammanställning är för dålig för att fastställa att ett särskilt land har IQ 67, samtidigt som ett bredare material visar att regionens genomsnittliga testprestation ligger under den västeuropeiska. Man måste skilja mellan riktningen på en skillnad och den exakta storleken på skillnaden.
Det mest försvarbara är därför att tala i intervall och sannolikheter. Forskningen ger stöd för att genomsnittet i de undersökta subsahariska populationerna ligger betydligt under brittiska och andra västerländska normer. Däremot finns det inte tillräckligt bra data för att med säkerhet säga att hela regionen ligger exakt på 68, 75, 81 eller något annat enskilt tal.
Genetiska slutsatser följer inte automatiskt av råresultaten
Det är möjligt att vara intresserad enbart av den nuvarande prestationsskillnaden. I så fall behöver man inte ta ställning till arv och miljö för att konstatera att det finns ett mönster i testresultaten. Men råa gruppskillnader bevisar inte i sig varför skillnaden finns. Samma testresultat kan i princip uppstå genom flera olika kombinationer av biologiska, medicinska, sociala och utbildningsrelaterade faktorer.
Att intelligens till viss del är ärftlig inom en population löser inte heller frågan. Ärftlighet beskriver hur variation mellan individer under vissa givna förhållanden hänger samman med genetisk variation. Den visar inte automatiskt vad som orsakar skillnaden mellan två befolkningar som lever under olika förhållanden.
Begrepp som ”svart”, ”vit” och ”östasiatisk” är dessutom breda kategorier som inte motsvarar tre enkla och homogena genetiska enheter. National Academies rekommenderar att ras inte används som ersättning för faktisk genetisk härkomst. Detta är särskilt relevant i Afrika, där den genetiska variationen mellan olika populationer är mycket omfattande. (nationalacademies.org)
Den obekväma men rimliga slutsatsen
Det går att avvisa både förnekelse och överdrift. Förnekelsen består i att låtsas att alla stora befolkningsgrupper presterar likadant på kognitiva test. Det gör de inte. Många undersökningar har visat lägre genomsnittliga resultat i svarta populationer i Afrika söder om Sahara än i europeiska och östasiatiska populationer.
Överdriften består i att behandla Richard Lynns lägsta uppskattningar som säkra fakta, att ge varje afrikanskt land ett exakt IQ-värde eller att hävda att resultaten bevisar en enkel genetisk rangordning av människoraser. Den mer systematiska forskning som Wicherts och hans kollegor genomförde pekar snarare mot ett regionalt genomsnitt omkring 80–82 än omkring 67, men även detta är en grov uppskattning byggd på ofullständigt och heterogent material.
Om frågan är vem som i genomsnitt klarar västerländska IQ-test bäst här och nu är svaret tydligt nog: de undersökta subsahariska populationerna har i genomsnitt presterat sämre än europeiska och östasiatiska jämförelsegrupper. Man behöver inte kontrollera bort faktisk utbildning eller upparbetad kognitiv förmåga för att konstatera detta. Samtidigt kan varken vita sydafrikaner, mord på vita eller vit emigration förklara mer än en försumbar del av det regionala genomsnittet.
Det vetenskapligt hederliga är därför att erkänna den observerade skillnaden utan att låtsas veta mer än underlaget visar. Gruppskillnaden i testprestation är verklig i den meningen att den återkommer i många undersökningar. Den exakta storleken är osäker, skillnaderna mellan individer är stora och de nationella siffror som cirkulerar på internet är betydligt mindre tillförlitliga än deras exakta heltal ger sken av.
Om författaren
