Det finns få saker som bättre sammanfattar den svenska industrins moment 22 än fallet SSAB i Oxelösund. Här handlar det om ett av landets stora industribolag, en mångmiljardinvestering i elektrifierad stålproduktion och en kraftledning som ska möjliggöra enorma mängder ny elanvändning. På pappret är detta precis den typ av projekt som partier med grön profil brukar säga sig vilja se mer av. I praktiken riskerar projektet ändå att fastna i samma tillståndsapparat, samma artskyddslogik och samma överklagandekultur som vuxit fram ur den politiska miljö där Miljöpartiet haft stort inflytande över hur Sverige ser på industri, markanvändning och miljöprövningar.
Det är därför rubriken inte bara är en provokation. Miljöpartiets politik sätter stopp för Miljöpartiets politik. Partiet vill tala om elektrifiering, fossilfri industri, förnybar energi och gröna jobb. Men den politiska grundsyn som länge prioriterat maximal prövning, starka stoppmöjligheter, långtgående artskydd och omfattande juridiska processer gör att även de projekt som sägs vara nödvändiga för den gröna omställningen riskerar att försenas, fördyras eller i värsta fall stoppas. Det är inte bara dåligt för svensk industri. Det är dåligt för Miljöpartiets egen berättelse om hur Sverige ska ställa om.
SSAB visar hur systemet fastnar i sig självt
SSAB:s planerade investering i en ny eldriven ljusbågsugn i Oxelösund är inte något litet försöksprojekt i marginalen. Investeringsbeslutet från 2023 handlar om 6,2 miljarder kronor och om ett centralt steg i bolagets fossilfria omställning. För att ersätta masugnen med elektrifierad stålproduktion krävs kraftigt ökad eltillförsel, vilket i sin tur kräver en ny kraftledning mellan Hedenlunda och Oxelösund.
Det borde vara ett skolboksexempel på den typ av industriell elektrifiering som det politiska Sverige säger sig vilja ha. Ändå har projektet fastnat i en rättsstrid om kraftledningens utformning och risken för att tjäder kan flyga in i ledningarna. Energimarknadsinspektionen hade gett koncession redan 2022, beslutet hade överklagats, Mark- och miljööverdomstolen hade sagt sitt 2024 och tillståndet hade vunnit laga kraft. Bygget hade dessutom påbörjats. Trots det riskerar processen nu att dras tillbaka in i domstol och försena projektet i flera år.
Det är inte bara en fågelfråga
Det är lätt att göra sig lustig över tjädern i detta fall, men grundproblemet är större än en enskild art. Frågan är vad som händer med ett land när varje stort industriprojekt blir en juridisk labyrint där tillstånd aldrig riktigt blir slutliga och där nya processer kan dyka upp även när centrala beslut redan vunnit laga kraft.
För Vattenfall Eldistribution, som bygger kraftledningen, är problemet att hela projektet projekterats kring så kallade julgransstolpar. Den konstruktionen ger smalare ledningsgata, längre spann, färre stolpar och mindre markintrång. Om konstruktionen måste ändras till lägre portalstolpar krävs bredare ledningsgata, fler stolpar, större avverkning, nya intrång och risk för konflikter med andra intressen som andra artskyddsfrågor, kulturmiljö, fornminnen och markägare.
Det är här systemets absurditet blir tydlig. En lösning som valts för att minska markintrång kan stoppas med hänvisning till artskydd. Om den lösningen ersätts av en annan uppstår nya miljöproblem, nya intrång och nya möjliga överklaganden. I ett sådant system finns ingen naturlig slutpunkt. Varje anpassning öppnar för nya konflikter. Varje kompromiss kan bli början på ännu en prövning.
Miljöpartiets världsbild krockar med fysisk verklighet
Miljöpartiet talar gärna om elektrifiering som om den vore en politisk viljeyttring. Man beslutar om mål, driver på för förnybar energi, vill se snabbare omställning och talar om industrins framtid. Men elektrifiering är inte ett pressmeddelande. Den kräver gruvor, kraftledningar, transformatorstationer, ställverk, vägar, hamnar, fabriker, markarbeten och stora mängder fysiska ingrepp i landskapet.
Det är där Miljöpartiets politik får problem med sig själv. Om varje kraftledning, varje nätstation, varje gruva, varje vindkraftspark och varje industriområde ska möta maximal juridisk prövning, då går det inte samtidigt att kräva snabb elektrifiering. Den gröna industripolitiken kräver en praktisk acceptans för att stora projekt faktiskt måste byggas. Den acceptansen har Miljöpartiet ofta haft svårt att ge när den konkreta verkligheten krockar med partiets instinkt att skydda varje lokal naturkonflikt från förändring.
Industrin behöver el men elen behöver infrastruktur
Det räcker inte att säga att svensk industri ska elektrifieras. Industrin behöver faktisk effekt på rätt plats vid rätt tidpunkt. Om stålverk, batterifabriker, kemisk industri, datacenter och nya tillverkningsanläggningar ska byggas eller ställas om krävs ett elsystem som klarar både produktion och överföring.
Här blir Miljöpartiets linje särskilt problematisk. Partiet har länge drivit på för elektrifiering men samtidigt varit negativt till kärnkraft och ofta förespråkat ett elsystem där väderberoende produktion ska spela en mycket stor roll. Det skapar ett dubbelt problem. Industrin behöver inte bara mycket el, utan stabil, planerbar och konkurrenskraftig el. Utöver det krävs nätutbyggnad. När nätutbyggnaden sedan fastnar i långa prövningar blir industrins verklighet något helt annat än de politiska visionerna.
Tillstånd som inte känns som tillstånd
En av de viktigaste lärdomarna från SSAB-fallet är att Energimarknadsinspektionens nätkoncession formellt fortfarande gäller. Det är alltså inte nödvändigtvis samma ärende som öppnas igen. Men samtidigt kan andra processer fortsätta parallellt, exempelvis artskydd, tillsyn enligt miljöbalken, detaljplan, bygglov och ledningsrätt. För verksamhetsutövaren blir effekten ändå densamma. Projektet blir osäkert.
Detta är förödande för investeringsviljan. Ett företag kan lägga åratal på projektering, samråd, tekniska lösningar, finansiering och juridiska processer. När man till slut får ett centralt tillstånd borde man kunna räkna med att projektet är rättsligt säkrat. Om nya processer ändå kan stoppa bygget mitt i genomförandet förvandlas tillståndet till något halvt. Det är ett ja som ändå kan bli ett nej.
Riskerna hamnar på företagen
Det är lätt för politiker att tala om höga ambitioner. Det är företagen som får bära den praktiska risken. När investeringar på flera miljarder kronor kan försenas av parallella processer förändras kalkylen. Kapital gillar inte osäkerhet. Investerare gillar inte länder där rättsläget är oklart efter att tillstånd redan meddelats.
SSAB:s vd Johnny Sjöström har riktat kritik mot att bolaget hållit både tidsplan och budget i de delar man själv ansvarar för, samtidigt som avgörande infrastruktur kan prövas upprepade gånger i separata processer. Den kritiken borde tas på största allvar. Ett industribolag kan planera sin fabrik, sin teknik och sin egen finansiering. Det kan däremot inte bygga ett fungerande samhällssystem åt staten.
Det så kallade gröna blir omöjligt utan det industriella
En av de stora tankefelen i grön politik är att man ofta talar om omställning som om den vore ren, mjuk och nästan immateriell. Men en elektrifierad ekonomi är enormt materialkrävande. Den kräver metaller, kablar, betong, stål, maskiner, transporter, kraftverk och ledningar. Den kräver industri.
Det innebär att en politik som försvårar industriell produktion också försvårar den omställning som politiken säger sig vilja skapa. Det går inte att vilja ha fossilfritt stål men samtidigt göra kraftledningar juridiskt osäkra i åratal. Det går inte att vilja ha elektrifierade transporter men samtidigt försvåra gruvor, batteriproduktion och nätutbyggnad. Det går inte att vilja ha ny elproduktion men samtidigt skapa processer där varje projekt kan dras i långbänk.
Vanliga industriprojekt drabbas lika hårt
Problemet gäller inte bara projekt som kan marknadsföras som gröna. Vanliga välståndsskapande industriprojekt drabbas av samma grundläggande osäkerhet. En fabrik, ett logistikcenter, en gruva, en hamnutbyggnad eller en kraftledning behöver mark, tillstånd, el, transporter och förutsägbara regler.
Om varje sådant projekt möts av långa överklagandekedjor och parallella prövningar förlorar Sverige konkurrenskraft. Då spelar det mindre roll om politiker säger att de vill ha jobb, export och investeringar. Företag jämför länder. Om ett projekt kan genomföras snabbare, billigare och mer förutsägbart någon annanstans blir det allt svårare att motivera varför investeringen ska hamna i Sverige.
Miljöpartiets industripaket förändrar inte grundproblemet
Miljöpartiet presenterar sig gärna som ett parti som vill förena industri, konkurrenskraft och grön omställning. Partiet har också lagt fram förslag om industripaket, elektrifieringsavtal och snabbare tillstånd kopplade till omställning. Men det räcker inte att i ena stunden säga att tillstånd ska gå snabbare om den bakomliggande politiska reflexen fortfarande är att nya miljökrav, nya skyddsregler och nya prövningsmöjligheter ska kunna övertrumfa projektens genomförande.
Den stora konflikten finns inte i retoriken utan i systemet. Ett parti kan säga att det vill ha snabbare processer, men om samma parti samtidigt vill bygga ut de regelverk och rättsliga principer som gör processerna mer omfattande blir resultatet otydligt. Man kan inte både kräva tempo och samtidigt vårda varje mekanism som gör att tempot försvinner.
Artsskyddet har blivit ett politiskt verktyg med stor sprängkraft
Att skydda arter kan låta okontroversiellt. Ingen seriös aktör förespråkar att naturvärden ska ignoreras helt. Men när artskyddet blir så starkt att en kraftledning för en mångmiljardinvestering i svensk basindustri kan hamna i flera års osäkerhet efter att centrala tillstånd redan prövats, då har balansen rubbats.
Problemet är inte att fåglar, marker eller naturvärden vägs in. Problemet är när avvägningen aldrig tar slut. Ett samhälle måste kunna säga att ett projekt, efter noggrann prövning och rimliga skyddsåtgärder, får genomföras. Om varje beslut i praktiken bara är ett steg på vägen mot nästa överklagande uppstår ett system där stoppmöjligheten blir starkare än byggmöjligheten.
Den lokala konflikten får nationella konsekvenser
En kraftledning genom Sörmland kan på ytan se ut som en lokal fråga. Den går genom specifika marker, berör specifika fastigheter och påverkar specifika naturvärden. Men konsekvenserna av ett stopp eller en försening är nationella. SSAB är en del av svensk basindustri. Stålproduktion, elförsörjning och industriell konkurrenskraft är inte lokala särintressen.
Det är här svensk politik ofta blir feg. Alla säger sig vilja ha industri, jobb och elektrifiering, men när projekten möter lokal konflikt saknas ofta förmågan att väga det lokala mot det nationella. Miljöpartiets politik har länge förstärkt denna obalans genom att ge lokala och juridiska invändningar mycket stor tyngd, medan värdet av genomförande ofta hamnat i bakgrunden.
Det juridiska systemet har blivit en bromsande infrastruktur
När industrin talar om infrastruktur menar man ofta vägar, järnvägar, elnät och hamnar. Men även juridiken är en sorts infrastruktur. Den avgör hur snabbt ett land kan gå från beslut till byggande. Om den juridiska infrastrukturen är långsam, fragmenterad och oförutsägbar spelar det mindre roll hur stora visionerna är.
I SSAB-fallet framträder just detta. Den fysiska infrastrukturen, kraftledningen, behövs för att industriprojektet ska fungera. Men den juridiska infrastrukturen gör att den fysiska infrastrukturen riskerar att fastna. Resultatet blir ett land som vill framåt men gång på gång snubblar på sina egna processer.
Det är inte radikalt att kräva förutsägbarhet
Miljöpartister och miljöorganisationer framställer ibland kritik mot tillståndsprocesser som ett hot mot natur, miljö och rättssäkerhet. Men industrins krav på förutsägbarhet är inte extremt. Det är en grundförutsättning för investeringar. Ett land som vill ha stora fabriker, elnät och ny teknik måste kunna ge tydliga besked.
Det betyder inte att alla projekt ska få ja. Det betyder att ett ja måste betyda ja. Det betyder också att ett nej bör komma tidigt, tydligt och på saklig grund. Den värsta modellen är den Sverige ofta närmar sig, där projekt varken får ett definitivt ja eller ett definitivt nej, utan tvingas leva i åratal av processuell dimma.
Miljöpartiets politik blir dyr även när den inte stoppar projekt
Även när ett projekt till slut blir av kan förseningarna vara mycket kostsamma. Projekteringar måste göras om, entreprenader skjuts upp, materialpriser förändras, personalplanering spricker och finansieringskostnader ökar. För industrin är tid pengar på ett mycket konkret sätt.
Det gör att Miljöpartiets typ av politik inte bara riskerar att stoppa projekt. Den gör också projekt dyrare. Och när projekt blir dyrare minskar antalet investeringar som faktiskt blir av. Det är en central men ofta förbisedd punkt. Man behöver inte förbjuda industri för att skada industrin. Det räcker att göra allt långsammare, dyrare och mer osäkert.
Sverige behöver industriell realism
Det Sverige behöver är inte fler högtidstal om omställning, utan industriell realism. Om man vill ha elektrifierad industri måste man acceptera kraftledningar. Om man vill ha mer el måste man acceptera produktion och nät. Om man vill ha nya tekniker måste man acceptera anläggningar, markintrång och ibland svåra avvägningar.
Detta är inte ett argument för att riva upp alla miljökrav. Det är ett argument för att kraven måste fungera i verkligheten. Höga krav kan kombineras med tydliga tidsramar, samordnade prövningar och beslut som faktiskt gäller. SSAB har pekat på behovet av tydliga tidsramar, rimligare risk- och kostnadsfördelning och bättre samordning mellan olika myndighetsprocesser. Det är inte orimliga krav. Det är miniminivån för ett land som vill ha stora investeringar.
Den gröna retoriken klarar inte mötet med sin egen byråkrati
Miljöpartiets stora problem är att partiets retorik om snabb omställning inte klarar mötet med den byråkratiska verklighet som partiets politik bidragit till att legitimera. Man vill gärna beskriva industrins omställning som brådskande. Men när brådskan möter artskyddsprocesser, överklaganden och parallella myndighetsspår blir det tydligt att den politiska viljan inte räcker.
Det går inte att bygga ett modernt industriland på känslan av att varje ny anläggning är ett problem. Välstånd skapas inte av prövningar, utan av verksamheter som faktiskt kommer igång. Sverige behöver fler som bygger, producerar och investerar. Då kan inte regelverket vara utformat som om det viktigaste alltid är att hitta nästa möjliga stoppknapp.
Fallet SSAB borde bli en varningssignal
Om ett projekt som SSAB:s elektrifiering i Oxelösund kan hamna i denna typ av osäkerhet, då kan nästan vilket industriprojekt som helst göra det. Det är den verkligt allvarliga lärdomen. Det handlar inte bara om en kraftledning, en tjäder eller en domstolsprocess. Det handlar om Sveriges förmåga att genomföra stora projekt.
För Miljöpartiet borde detta vara särskilt besvärande. Partiet kan inte trovärdigt säga sig vilja ha grön industri och elektrifiering om den politik man står för samtidigt gör det svårt att bygga den infrastruktur som krävs. Det är därför SSAB-fallet blir så avslöjande. Det visar att Miljöpartiets problem inte bara är att partiets politik är dålig för svensk industri. Problemet är att den också är dålig för Miljöpartiets egna mål.
Politiken måste välja mellan symboler och genomförande
Sverige står inför ett vägval. Antingen fortsätter politiken att stapla mål ovanpå mål, krav ovanpå krav och process ovanpå process. Då kommer fler industriprojekt att fastna, försenas eller flytta någon annanstans. Eller så accepterar man att verklig industriell utveckling kräver beslutskraft, tydliga avvägningar och ett tillståndssystem där prövningen har ett slut.
Miljöpartiets politik har länge varit stark på symboler men svag på genomförande. Den har varit bra på att formulera vad som borde hända, men sämre på att acceptera vad som faktiskt krävs för att det ska hända. SSAB:s kraftledning visar detta med brutal tydlighet. När ett så kallat grönt industriprojekt kan fastna i åratal på grund av samma typ av regelverk och processer som gröna partier brukar försvara, då har politiken börjat äta upp sig själv.
Om författaren
