”Citizen Vigilante” är en film som nästan kräver att man pratar om allt runt omkring den innan själva recensionen ens kan börja. Regissören Uwe Boll är ett namn som länge varit förknippat med hårt kritiserade filmer, låg budget, provokativa ämnen och en egensinnig inställning till både publik och kritiker. När han återvänder med en actionthriller där Armie Hammer spelar en välbärgad amerikan i Europa som tar lagen i egna händer, är det därför inte konstigt att filmen snabbt blev mer än bara ännu en genrefilm.
På ytan är ”Citizen Vigilante” en modern variant av den klassiska hämnarfilmen. Den har en ensam huvudperson, ett samhälle där rättssystemet påstås ha tappat greppet, brutala brott, korrupta strukturer, sociala medier och en huvudfigur som blir både jagad och hyllad. Men filmen vill samtidigt vara ett inlägg i en bredare samtidsdebatt om brott, migration, institutioner och medborgarnas förtroende för staten. Det är där filmen blir intressant, men också där den ofta snubblar på sina egna ambitioner.
Snabbfakta om Citizen Vigilante
| Titel | Citizen Vigilante |
| Regi | Uwe Boll |
| Manus | Uwe Boll |
| Producenter | Uwe Boll och Boris Velican |
| Huvudroller | Armie Hammer och Costas Mandylor |
| Rollfigur | Armie Hammer spelar Sanders, en man som börjar jaga kriminella på egen hand |
| Genre | Action, thriller och kriminalfilm |
| Speltid | Cirka 90 minuter |
| Distributör | Quiver Distribution |
| Tidigare titel | The Dark Knight, innan titeln ändrades till Citizen Vigilante |
| Känd för | Kontroversiellt tema, Armie Hammers återkomst och debatt om filmens tyska klassificering |
| Betyg | 2 av 5 |
Handlingen bygger på en klassisk hämnarfigur
Filmen kretsar kring Sanders, spelad av Armie Hammer, en amerikansk affärsman i Europa som tappar förtroendet för myndigheter och rättsväsende. När brott, våld och maktlöshet omger honom bestämmer han sig för att göra det staten inte förmår. Han börjar straffa kriminella på egen hand och blir snabbt en figur som både skrämmer, provocerar och fascinerar omvärlden.
Detta är ett välkänt upplägg inom actionfilmen. Från ”Death Wish” till ”The Equalizer” och otaliga andra hämnarberättelser har filmhistorien gång på gång återvänt till frågan om vad som händer när en privatperson kliver utanför lagen för att skapa sin egen rättvisa. ”Citizen Vigilante” försöker placera denna gamla struktur i en mer modern miljö, där allt filmas, sprids, kommenteras och politiseras i realtid.
Armie Hammer ger filmen mer tyngd än den förtjänar
Armie Hammer är filmens självklara mittpunkt. Oavsett vad man tycker om honom som offentlig person har han en skärmkarisma som filmen är helt beroende av. Han har längd, röst, kyla och en fysisk närvaro som fungerar väl för en rollfigur som ska framstå som både kontrollerad och hotfull. När Sanders rör sig genom filmen finns det åtminstone en tydlig blickpunkt, något som håller ihop scener som annars hade riskerat att falla isär.
Problemet är att rollen är ganska tunt skriven. Sanders är mer funktion än människa. Han är en idé om vrede, handlingskraft och förlorat förtroende, snarare än en rollfigur med särskilt många nyanser. Hammer gör vad han kan med det material han får, men manuset ger honom sällan tillräckligt mycket att spela på. Det blir mycket sammanbiten beslutsamhet, få överraskningar och begränsat inre liv.
Uwe Boll vill göra en politisk actionfilm
Uwe Boll verkar inte nöja sig med att göra en enkel actionthriller. ”Citizen Vigilante” vill säga något om Europa, kriminalitet, myndigheternas misslyckanden och känslan av att vanliga människor inte längre blir skyddade av systemet. Det är en vinkel som hade kunnat bli intressant. Många moderna samhällen brottas med frågor om trygghet, rättsprocesser, polisens kapacitet och medborgarnas förtroende för staten.
Men filmen har svårt att omvandla dessa teman till fungerande dramatik. I stället för att bygga upp en komplex konflikt mellan lag, moral, vrede och konsekvenser blir berättelsen ofta grov och övertydlig. Den pekar, markerar och trycker på samma knapp flera gånger. Där en skickligare film hade kunnat skapa obehaglig ambivalens väljer ”Citizen Vigilante” ofta att göra sin poäng så hårt att den tappar kraft.
Det bästa finns i idén snarare än utförandet
Grundidén bakom filmen är inte ointressant. Vad händer när en människa upplever att rättsstaten har slutat fungera? Var går gränsen mellan självförsvar, hämnd och ren självjustis? Hur påverkas en våldsman när sociala medier gör honom till symbol, hjälte eller monster beroende på vem som tittar? Det finns flera frågor här som hade kunnat bära en mörk, tät och provocerande thriller.
Tyvärr behandlas de ofta för platt. Filmen verkar mer intresserad av att få publiken att reagera än att få den att tänka. Det behöver inte vara fel i en actionfilm, men när en film samtidigt vill vara ett samhällsinlägg krävs mer precision. ”Citizen Vigilante” hade behövt bättre dialog, tydligare rytm och större intresse för konsekvenserna av sina egna idéer.
Actionsekvenserna är ojämna men ibland effektiva
Som actionfilm har ”Citizen Vigilante” vissa fungerande stunder. Det finns scener där Bolls direkta, okomplicerade stil faktiskt passar materialet. Våldet är rått, snabbt och utan särskilt mycket elegans. Det kan ge filmen en viss brutal energi, särskilt när den inte försöker vara smartare än den är. I sina bästa ögonblick har filmen en b-filmsk rakhet som åtminstone gör den lätt att följa.
Samtidigt är hantverket ojämnt. Vissa scener känns stela, andra saknar tyngd, och klippningen lyckas inte alltid bygga den spänning som materialet kräver. Det finns en känsla av att filmen vill vara hårdkokt och farlig, men ofta landar närmare mekanisk och hafsig. Den har inte den koreografiska skärpan hos bättre actionfilm och inte heller den psykologiska intensiteten hos bättre thrillers.
Filmen fungerar bäst som ett tidsdokument
Det mest intressanta med ”Citizen Vigilante” är kanske inte filmen i sig, utan varför den blivit så omtalad. Den kommer i en tid då frågor om brott, migration, censur, yttrandefrihet, våld och institutionellt förtroende diskuteras hårt i många västländer. Därför har filmen blivit en projektionsyta. Vissa ser den som en förbjuden film som säger sådant andra filmer inte vågar säga. Andra ser den som klumpig, förenklad och ansvarslös.
Just den reaktionen gör filmen mer relevant än den annars hade varit. Som ren film är den begränsad. Som fenomen säger den däremot något om vår tid. Den visar hur en ganska enkel actionthriller kan bli en del av en större kulturdebatt, särskilt när den kombinerar en kontroversiell regissör, en omdiskuterad huvudrollsinnehavare och ett ämne som redan är politiskt laddat.
Den tyska kontroversen gav filmen extra uppmärksamhet
Att filmen nekades tysk åldersklassificering och därmed i praktiken fick mycket svårt att visas normalt i Tyskland blev en central del av uppmärksamheten runt ”Citizen Vigilante”. För Uwe Boll blev det ett sätt att tala om censur och politisk styrning. För kritikerna blev det snarare ett tecken på att filmens innehåll passerade en gräns som tyska myndigheter inte ville godkänna för offentlig visning.
Oavsett vilken sida man lutar åt går det inte att förneka att kontroversen hjälpte filmen. Utan den hade ”Citizen Vigilante” sannolikt varit en mindre uppmärksammad Uwe Boll-film med Armie Hammer i huvudrollen. Med den blev filmen i stället en rubrikmaskin. Det säger något om dagens filmklimat. Ibland är debatten runt en film mer kraftfull än filmen själv.
Som recension är det svårt att bortse från bristerna
Det går att förstå varför ”Citizen Vigilante” hittar en publik. Den är arg, tydlig och ointresserad av den försiktighet som ofta präglar större studioproduktioner. För den som vill ha en film som slår hårt, driver sin tes rakt fram och inte ber om ursäkt för sitt ämne kan den ha ett visst underhållningsvärde. Den är också kort nog för att inte bli helt olidlig, och Hammer ger den mer närvaro än många andra Boll-filmer haft.
Men som film är den för svag för att bli riktigt bra. Manuset är kantigt, personerna är tunna och det moraliska dramat blir aldrig så laddat som det borde vara. En riktigt stark vigilantefilm måste få publiken att känna både lockelsen och faran i självjustisen. ”Citizen Vigilante” förstår lockelsen, men skildrar faran för klumpigt. Resultatet blir en film som vill vara provocerande, men som ofta känns mindre intelligent än sitt eget ämne.
Citizen Vigilante saknar den skärpa som krävs
Det stora problemet är att filmen behandlar ett svårt ämne med ganska grova verktyg. Den vill tala om samhällskollaps, rättslöshet och ilska, men den saknar den dramatiska kontroll som behövs för att göra detta verkligt starkt. Jämför man med de bästa filmerna om hämnd och självjustis blir skillnaden tydlig. Där de bästa filmerna låter våldet förgifta huvudpersonen och publiken samtidigt, nöjer sig ”Citizen Vigilante” ofta med att visa att Sanders är arg och effektiv.
Det gör att filmen aldrig riktigt blir den obehagliga moraliska thriller den hade kunnat vara. Den är för plakatartad för att vara komplex, för ojämn för att vara riktigt spännande och för slarvig för att bära den debatt den själv har hamnat i. Däremot är den inte ointressant. Den är snarare intressant på ett sätt som en film inte alltid vill vara, nämligen som symptom på en större samhällsdiskussion.
Betyget landar på två av fem
”Citizen Vigilante” är en film med ett starkt ämne, en huvudrollsinnehavare med tydlig närvaro och en regissör som uppenbarligen vill skapa debatt. Det räcker en bit. Den som är nyfiken på varför filmen blivit så omtalad kan absolut se den som ett stycke samtidskultur. Den är rak, rå och lätt att diskutera efteråt. Det är mer än man kan säga om många anonyma actionfilmer.
Som filmupplevelse är den däremot begränsad. Den saknar skärpa, nyanser och hantverksmässig tyngd. Den vill vara en modern, kontroversiell hämnarfilm om ett samhälle där institutionerna tappat greppet, men den lyckas sällan lyfta över nivån av grov b-filmsprovokation. För KWM:s del blir betyget 2 av 5, med ett extra erkännande för ämnets aktualitet men tydligt avdrag för utförandet.
Om författaren
