Mats Löfving var en av de mest erfarna och profilerade polischeferna i Sverige. Han hade arbetat sig upp genom polisväsendet, haft tunga chefsroller och blivit en av de röster som allmänheten förknippade med polisens kamp mot grov kriminalitet, terrorhot och gängvåld. Men det som gör honom särskilt värd att minnas är inte bara titlarna, utan hans förmåga att tala klarspråk när många andra fortfarande valde försiktiga omskrivningar.
Framför allt blev han känd för sitt tydliga uttalande om kriminella klaner. När Mats Löfving i Ekots lördagsintervju 2020 sade att det fanns minst 40 sådana nätverk i Sverige satte han ord på en verklighet som många redan märkt, men som länge hade varit politiskt obekväm att tala öppet om. Han kallade problemet vid dess namn, och just därför blev uttalandet viktigt.
Snabbfakta om Mats Löfving
| Namn | Mats Löfving |
| Yrke | Polischef |
| Tunga uppdrag | Bland annat Noa-chef, regionpolischef i Stockholm och ställföreträdande rikspolischef |
| Känd för | Frispråkighet om organiserad brottslighet, särskilt kriminella klaner |
| Uppmärksammat uttalande | Att det fanns minst 40 kriminella klaner i Sverige |
| Koppling till Linda Staaf | Han hade haft en privat relation med polismästare Linda Staaf |
| Död | Mats Löfving tog sitt liv 2023 efter den hårt uppmärksammade polischefshärvan |
| Eftermäle | En polischef som vågade tala om kriminalitetens verkliga strukturer innan det blev politiskt bekvämt |
En polis som förstod kriminalitetens struktur
Det är lätt att i efterhand glömma hur annorlunda tonläget var när Mats Löfving talade om kriminella klaner. Sverige hade redan stora problem med skjutningar, tystnadskultur, hot mot vittnen och parallella maktstrukturer, men den offentliga debatten halkade ofta efter. Politiker talade gärna om socioekonomiska faktorer, förebyggande arbete och utsatta områden, men undvek länge de mer obekväma frågorna om familjebaserad kriminalitet, intern lojalitet och klanliknande strukturer.
Löfving gjorde något annat. Han beskrev det polisen såg. Han talade om nätverk där släktskap, lojalitet och kriminalitet flätades samman på ett sätt som gjorde dem svåra att bekämpa med vanliga metoder. Det var inte ett akademiskt resonemang från tryggt avstånd, utan ett konstaterande från en person som under lång tid arbetat nära den organiserade brottsligheten.
Uttalandet om 40 kriminella klaner blev historiskt
När Mats Löfving sade att Sverige hade minst 40 kriminella klaner blev det ett av de mest citerade kriminalpolitiska uttalandena i modern svensk debatt. Det var kort, tydligt och omöjligt att missförstå. Det bröt igenom dimman av formuleringar som annars ofta används när verkligheten är för obekväm.
Det viktiga var inte bara siffran. Det viktiga var att en mycket högt uppsatt polis öppet sade att Sverige hade fått in kriminella strukturer som inte fungerade som vanliga löst sammansatta ungdomsgäng. Här handlade det om nätverk där familjeband kunde användas som skydd, rekryteringsbas, tystnadskultur och maktmedel. Det var en varning som borde ha tagits på största allvar omedelbart.
Han låg före den politiska debatten
I dag framstår Löfvings ord som betydligt mindre kontroversiella än de gjorde då. Regeringen har gett Brå i uppdrag att kartlägga kriminella klaner och analysera levnadsvillkoren för barn och unga som växer upp i deras närhet. Det är i praktiken ett erkännande av att den typ av problem Löfving talade om inte var en överdrift, utan en central del av svensk kriminalpolitik.
Det säger något viktigt om hans roll. Han satte ord på utvecklingen innan hela det politiska systemet var redo att göra det. Det är ofta så verkligt ledarskap ser ut. Inte att säga det som redan är accepterat, utan att våga tala klarspråk medan det fortfarande kostar något.
Frispråkigheten var hans styrka
Mats Löfving var inte en polischef som gömde sig bakom byråkratisk dimma. Hans styrka låg i att han kunde formulera polisens verklighetsbild på ett sätt som vanliga människor förstod. Det gjorde honom viktig i en tid när förtroendet för myndigheter inte bara bygger på att de arbetar hårt, utan också på att de vågar beskriva problemen ärligt.
När polischefer talar för försiktigt uppstår lätt en känsla av att staten inte riktigt vill se det medborgarna själva ser. Löfving bidrog till motsatsen. Han visade att det inom Polismyndigheten fanns personer som såg allvaret, som förstod att kriminaliteten hade förändrats och som inte var rädda för att använda ord som beskrev verkligheten snarare än skyddade känsliga debatter.
Klanerna var inte ett sidospår
kriminella klaner är inte bara en variant av gängkriminalitet. De kan vara svårare att komma åt eftersom lojaliteterna inte enbart bygger på pengar, status eller rädsla, utan också på familjeband och social kontroll. Därför kan de skapa miljöer där vittnen inte vågar tala, där unga växer upp nära kriminalitet och där myndigheter möter en mur av tystnad.
Det var detta Löfving pekade på. Han förstod att Sverige inte bara stod inför fler brott, utan inför mer komplicerade maktstrukturer. När sådana nätverk etablerar sig räcker det inte med vanliga punktinsatser. Då krävs uthålligt polisarbete, underrättelseförmåga, ekonomisk granskning, socialt mod och politisk vilja att se problemet utan skygglappar.
Relationen med Linda Staaf blev en del av det tragiska slutet
Det går inte att skriva om Mats Löfvings eftermäle utan att nämna den så kallade Löfving-Staaf-härvan. Han hade haft en privat relation med polismästare Linda Staaf, som senare blev en central person i den uppmärksammade granskningen av beslut, jäv och interna förhållanden inom Polismyndigheten. Den processen kom att dominera den sista delen av hans liv.
Det är samtidigt viktigt att hålla två saker i huvudet samtidigt. Den interna härvan och relationen med Linda Staaf var verkliga delar av berättelsen om Mats Löfving. Men de bör inte få radera hans långa yrkesliv, hans erfarenhet eller hans betydelse i kriminaldebatten. En människas eftermäle kan inte reduceras till de sista månadernas rubriker, särskilt inte när han under decennier hade burit mycket av polisens svåraste ansvar.
Den offentliga behandlingen väckte frågor
Efter Mats Löfvings död riktades kritik mot hur hanteringen av ärendet gått till. Polistidningen rapporterade om uppgifter till Arbetsmiljöverket där Polismyndighetens hantering beskrevs som något som avvek från det normala. Även senare rapportering har pekat på att exponeringen och presskonferensen fick en mycket tung personlig betydelse.
Det går att diskutera ansvar, jäv och interna beslut utan att förlora känslan för proportioner och människovärde. Det är kanske en av de viktigaste lärdomarna av det som hände. En statlig myndighet måste kunna granska sina chefer, men den måste också förstå att en människa inte är ett pressmeddelande, en rubrik eller ett ärende bland andra. Mats Löfvings död blev en mörk påminnelse om vad som kan hända när en person blir ensam bärare av en hel institutions skam.
Hans röst behövs fortfarande
Den svenska debatten om kriminalitet har förändrats kraftigt sedan Mats Löfving gjorde sitt mest kända uttalande om klaner. I dag talar politiker betydligt oftare om parallella strukturer, systemhotande kriminalitet, släktbaserade nätverk och infiltration. Men mycket av detta kom sent. Löfving var en av dem som bidrog till att flytta språket närmare verkligheten.
Därför finns det skäl att hedra honom. Inte genom att göra honom felfri, för det är ingen människa. Inte genom att blunda för kontroverserna, för de var verkliga. Utan genom att erkänna att han i en avgörande fråga hade modet att säga det som behövde sägas. Han såg att kriminaliteten höll på att förändras och att Sverige behövde förstå den förändringen innan den blev ännu svårare att stoppa.
Ett eftermäle som inte får kapas av skandalen
Mats Löfving kommer alltid att vara förknippad med den uppmärksammade polischefshärvan. Så fungerar offentligheten. Men han bör också bli ihågkommen som en polis som under lång tid arbetade med några av Sveriges tyngsta kriminalpolitiska frågor och som vågade tala tydligt om de problem som många andra länge rundade.
När Sverige nu på allvar försöker förstå och bekämpa kriminella klaner är det värt att minnas att Mats Löfving var tidigt ute. Han pekade på en verklighet som inte försvann för att den var obekväm. Det är ett arv som förtjänar respekt. I en tid då alltför många makthavare har varit rädda för orden visade han att klarspråk också kan vara en form av samhällsansvar.
Om författaren
