Nooshi Dadgostar har under 2026 försökt hålla fast vid bilden av Vänsterpartiet som ett regeringsdugligt parti, redo att ta plats i en rödgrön regering efter valet. Men den bilden har fått svåra sprickor. Under våren och sommaren har rapporteringen om judehat, terrorromantik och extrema uttalanden bland vänsterpartistiska kandidater blivit ett återkommande problem för partiledningen.
Frågan är inte längre om det har förekommit judehat i Vänsterpartiet. Det är redan belagt genom granskningar, avhopp och strukna kandidater. Frågan är i stället om Nooshi Dadgostar verkligen förmår erkänna problemets omfattning, eller om hon mest försöker pressa ner det till en pinsam men hanterbar parentes.
Snabbfakta om Vänsterpartiets antisemitismkris
| Partiledare | Nooshi Dadgostar |
| Parti | Vänsterpartiet |
| Granskning | Expressen har granskat kandidater och företrädare inom Vänsterpartiet |
| Uppgifter i rapporteringen | Kandidater har kopplats till antisemitism, förintelseförnekelse, terrorhyllningar och stöd för terrorstämplade grupper |
| Konsekvens | Flera kandidater har strukits från Vänsterpartiets listor eller lämnat självmant |
| Dadgostars linje | Hon har betonat att det rör sig om en liten grupp och att antisemitism inte hör hemma i partiet |
| Kritik | SKMA och politiska kommentatorer har anklagat henne för att förminska och relativisera problemet |
| Större fråga | Om Vänsterpartiet kan göra anspråk på regeringsmakt samtidigt som partiet brottas med återkommande extremismproblem |
En handfull personer blev snabbt ett större mönster
När uppgifterna om Vänsterpartiets kandidater började rullas upp var Dadgostars försvar i grunden enkelt. Hon ville beskriva det som en liten grupp i ett stort parti. Formuleringen om en ”handfull personer” återkom i rapporteringen, liksom jämförelsen med partiets tusentals fritidspolitiker runt om i landet.
Det är ett begripligt krishanteringsgrepp. Den som leder ett parti vill naturligtvis inte att varje lokal kandidat ska få definiera hela organisationen. Problemet är att detta försvar blir svagare ju fler namn som dyker upp, ju grövre exemplen blir och ju tydligare mönstret framstår. När över 20 kandidater stryks eller lämnar efter avslöjanden om judehat och terrorhyllningar är det inte längre särskilt övertygande att tala som om allt vore enstaka misstag i marginalen.
Partiet agerade först när medierna gjorde jobbet
Vänsterpartiet har betonat att de aktuella personerna inte ska representera partiet. Det är i sig rimligt. En kandidat som hyllar Hamas attack mot Israel, sprider antisemitiska budskap eller ifrågasätter Förintelsen har inget i ett demokratiskt parti att göra. Men den obekväma frågan är varför så många av dessa personer fanns på listorna från början.
Här blir partiets försvar tunt. Att stryka kandidater efter medieavslöjanden är bättre än att låta dem stå kvar, men det är inte samma sak som att ha fungerande kontroll. Om Expressen, SVT, SR och andra redaktioner gång på gång kan hitta material som partiet självt påstår sig ta avstånd från, då är problemet inte bara enskilda kandidater. Då är problemet även partiets egen förmåga att granska, förstå och rensa i den egna miljön.
Dadgostar säger rätt saker men låter ändå besvärad av frågan
Nooshi Dadgostar har sagt att antisemitism inte har någon plats i Vänsterpartiet. Hon har också markerat att kandidater som går över den gränsen inte kan företräda partiet. På pappret är detta den självklara hållningen. Inget seriöst svenskt parti kan säga något annat.
Men problemet ligger i tonvikten. Dadgostar har ofta låtit mer angelägen om att begränsa skadan för partiet än att erkänna vad avslöjandena säger om miljöerna där dessa kandidater rört sig. Hon betonar antalet tusentals kandidater, pekar på att andra partier också har problem och vill snabbt göra frågan till ett bredare politiskt gräl. Det får hennes avståndstagande att framstå som tekniskt korrekt men emotionellt svagt.
SKMA satte fingret på relativiseringen
Svenska kommittén mot antisemitism reagerade skarpt på Dadgostars sätt att tala om frågan. Kritiken handlade inte om att hon öppet försvarade antisemitism, för det gjorde hon inte. Kritiken handlade om att hon enligt SKMA förminskade problemets omfattning och försökte förstå antisemitismen mot bakgrund av kriget i Gaza och palestinskt lidande.
Det är en farlig glidning. Kritik mot Israel, sorg över civila dödsoffer i Gaza och krav på palestinska rättigheter är legitima politiska ståndpunkter. Men de förklarar inte varför någon sprider antisemitiska konspirationsteorier, ifrågasätter Förintelsen eller hyllar massmord på judar. När Dadgostar placerar antisemitismen i en större geopolitisk berättelse riskerar hon att göra just det hon säger sig vilja undvika: att ge judehatet en ursäktande ram.
Att peka på M och SD löser inte V:s problem
Under sommaren har Dadgostar också försökt flytta strålkastaren mot högern. Hon har pekat på Moderaterna och Sverigedemokraterna och hävdat att antisemitism även finns där. Det kan i sig vara sant att antisemitism inte är isolerad till ett parti eller en ideologisk miljö. Judehat finns i flera politiska traditioner och måste bekämpas överallt.
Men som svar på Vänsterpartiets egen kris blir detta mest en undanmanöver. Om kandidater i det egna partiet har hyllat terror, spridit antisemitiskt innehåll eller förnekat Förintelsen räcker det inte att säga att andra också har problem. Den som vill sitta i regering måste kunna städa framför egen dörr utan att samtidigt ropa att grannen har damm i hallen.
Regeringsduglighet kräver mer än ekonomiska vallöften
Vänsterpartiet vill gärna prata om hyror, sjukvård, matpriser, vinster i välfärden och hushållens ekonomi. Det är partiets bekväma planhalva. Där kan Dadgostar tala som en trygg vänsterpopulist med fokus på plånboken. Men regeringsduglighet handlar inte bara om vallöften och budgetposter. Den handlar också om vilka krafter ett parti släpper in, vilka miljöer man bygger relationer till och hur snabbt man reagerar när extrema värderingar upptäcks.
Antisemitism är inte en kommunal detaljfråga. Det är inte ett olyckligt inlägg från någon längst ner på en lokal lista. Det är en av Europas äldsta och mest dödliga hatideologier. Ett parti som vill ha ministerposter måste visa att det förstår detta utan att först behöva bli jagat av redaktioner, motståndare och judiska organisationer.
Fallet med de palestinska fångbreven gjorde saken ännu rörigare
I augusti fortsatte turbulensen när rapporteringen handlade om brev till palestinska fångar som dömts för mycket grova våldsdåd, däribland attacker mot civila. Vänsterpartiet slog tillbaka och anklagade Expressen för felaktigheter och kampanjjournalistik. Dadgostar hävdade att uppgifter om omfattningen inte stämde och att endast ett fåtal personer varit inblandade.
Det kan mycket väl finnas detaljer i enskilda publiceringar som behöver rättas eller förtydligas. Men även här blev helhetsintrycket problematiskt för Vänsterpartiet. Partiet hamnade återigen i en situation där det inte främst talade om varför sådana kopplingar och kampanjer över huvud taget kunde uppstå, utan om varför rapporteringen var orättvis. Det är en defensiv hållning som stärker bilden av ett parti som helst vill prata om mediernas metoder i stället för den egna politiska kulturen.
Vänsterpartiets Palestinaengagemang har blivit en belastning
Vänsterpartiets engagemang för palestiniernas sak har länge varit en central del av partiets utrikespolitiska identitet. I sig är det inget konstigt. Man kan argumentera för palestinska rättigheter, kritisera israelisk politik och kräva vapenvila utan att hamna i antisemitism. Men just därför borde partiet vara extra noggrant med gränsdragningen.
Problemet är att delar av Vänsterpartiets miljö verkar ha haft svårt att hålla isär legitim Israelkritik från stöd till terrorgrupper, demonisering av judar och konspirationstänkande. När den gränsen suddas ut förvandlas ett utrikespolitiskt engagemang till ett förtroendeproblem. För Dadgostar är detta särskilt besvärligt, eftersom hon samtidigt vill framstå som både radikal och regeringsduglig.
Det räcker inte att stryka namn från listor
Att stryka kandidater är nödvändigt när de avslöjas med antisemitiska eller terrorromantiska uttryck. Men det är bara den mest akuta åtgärden. Det löser inte frågan om hur personerna hamnade där, vilka som kände till deras åsikter, vilka lokala sammanhang som accepterade dem och vilka interna varningssignaler som ignorerades.
Om Vänsterpartiet menar allvar behöver partiet göra mer än att reagera på varje ny artikel. Det krävs utbildning, tydligare granskning, hårdare lokalt ansvar och en partiledning som talar om antisemitism utan att omedelbart byta ämne till Gaza, Moderaterna eller Sverigedemokraterna. Annars riskerar varje nytt avslöjande att bekräfta samma sak: att partiet inte har förstått djupet i problemet.
Nooshi Dadgostar måste välja mellan offerroll och ansvar
Dadgostar står inför ett politiskt val. Hon kan fortsätta beskriva rapporteringen som överdriven, tala om handfullar, peka på högern och anklaga medier för kampanjjournalistik. Det kan möjligen lugna delar av den egna basen, men det gör inte mycket för att övertyga väljare som ser ett parti med återkommande problem i sina egna led.
Det andra alternativet är att ta frågan på allvar utan förbehåll. Det skulle innebära att erkänna att Vänsterpartiet har haft ett verkligt problem med judehat och terrorromantik i delar av sin miljö, inte bara ett kommunikationsproblem. Det skulle också kräva att Dadgostar slutar tala som om varje avslöjande främst är ett angrepp på henne, och i stället börjar tala som en partiledare som förstår varför judar i Sverige kan känna oro när sådana uttryck normaliseras.
Judehat blir inte mindre allvarligt för att det kommer från vänster
Den svenska debatten har länge varit bättre på att känna igen antisemitism när den kommer från högerextrema miljöer än när den dyker upp i röd, antikolonial eller aktivistisk språkdräkt. Därför blir Vänsterpartiets problem extra avslöjande. Judehatet är inte alltid brunskjortor, hakkors och öppna nazister. Det kan också komma förpackat som befrielseretorik, solidaritetsarbete och radikal utrikespolitik.
Nooshi Dadgostar säger att antisemitism inte hör hemma i Vänsterpartiet. Det är bra. Men efter de senaste månadernas rapportering räcker det inte längre att säga rätt sak. Hon måste också visa att hon faktiskt vill kännas vid problemet tillräckligt länge för att göra något åt det. Just nu ser det snarare ut som om hon helst vill gå vidare innan frågan har ställts färdigt.
Om författaren
