Karolinska universitetssjukhuset i Solna är ett av Sveriges mest prestigefyllda sjukhus. Det är en plats där människor från hela landet söker avancerad vård, där medicinsk spetskompetens ska förenas med trygghet, professionalitet och ovillkorlig respekt för patienten. Därför är uppgifterna om antisemitism, konflikter med visselblåsare och politiska manifestationer i vårdkläder inte någon perifer arbetsmiljöfråga. De slår rakt mot sjukhusets trovärdighet.
När ett universitetssjukhus gång på gång hamnar i debatten om judiska medarbetares trygghet, påstådda repressalier, bristande ledarskap och personal som uppträder politiskt i arbetskläder utanför sjukhusentrén måste frågan ställas utan omskrivningar: har Karolinska gjort tillräckligt för att judiska patienter och medarbetare ska känna sig trygga? Svaret framstår tyvärr som nej. Ledningen har formulerat korrekta principer, men det är svårt att se en institution som agerat med den tydlighet, kraft och självkritik som situationen kräver.
Muslimsk vårdpersonal i Australien erkänner att de medvetet skulle felbehandla och döda judar som är deras patienter.
Snabbfakta om frågan
| Sjukhus | Karolinska universitetssjukhuset i Solna |
| Kärnfråga | Om judiska patienter och medarbetare kan känna fullt förtroende för sjukhusets neutralitet och trygghet |
| Bakgrund | Flera judiska läkare har tidigare vittnat om diskriminering och antisemitiska trakasserier inom en verksamhet på sjukhuset |
| Visselblåsare | En judisk läkare som larmat om antisemitism avskedades senare, vilket ledde till en arbetsrättslig process |
| Arbetsdomstolen | Avskedandet ogiltigförklarades efter att regionen medgett Läkarförbundets talan |
| Skadestånd | Karolinska ska enligt rapportering betala ett mycket stort skadestånd i en förlikning med läkaren |
| Aktionsgrupp | Aktionsgruppen mot antisemitism och rasism på Karolinska lämnade tillbaka ett pris i protest |
| Senare händelse | Vårdpersonal har deltagit i Palestina-manifestationer i sjukvårdsarbetskläder intill sjukhuset där judehat skanderats |
| Ledningsfråga | Om sjukhusledningen vågar dra en tydlig gräns mellan privat politisk aktivism och professionell vårdroll |
Karolinska kan inte gömma sig bakom allmänna värdegrundsord
Alla större offentliga organisationer kan tala om jämlikhet, respekt och trygghet. Karolinska är inget undantag. Men värdegrund blir meningslös när den inte prövas i praktiken. När judiska läkare uppger att de utsatts för antisemitism och när en läkare som slagit larm hamnar i en utdragen konflikt med arbetsgivaren, räcker det inte att hänvisa till policyer, interna processer och allmänna formuleringar om nolltolerans.
Det som krävs i en sådan situation är ett ledarskap som förstår allvaret innan skandalen blivit medial. En sjukhusledning som verkligen tar frågan på allvar hade behövt visa att antisemitism inte behandlas som ett besvärligt personalärende, utan som ett direkt hot mot förtroendet för vården. I stället har bilden blivit att Karolinska reagerat sent, defensivt och juridiskt, snarare än moraliskt och institutionellt.
Läkartidningens rapportering blottar en allvarlig förtroendekris
Läkartidningens rapportering om läkaren på Karolinska visar hur infekterad situationen blivit. En judisk läkare som slagit larm om antisemitiska trakasserier avskedades, samtidigt som Aktionsgruppen mot antisemitism och rasism på Karolinska valde att lämna tillbaka ett pris i protest. Det är inte en liten markering. Det är en signal om att människor som själva arbetat mot antisemitism på sjukhuset inte längre ansåg att sjukhusets agerande var trovärdigt.
Det borde ha varit en röd varningslampa för hela sjukhusledningen. Om en grupp som tidigare prisats för sitt arbete mot antisemitism och rasism lämnar tillbaka priset, då handlar det inte om en enskild missnöjd medarbetare eller en isolerad konflikt. Då handlar det om att institutionens egna symbolhandlingar kollapsar. Karolinska ville gärna förknippas med arbetet mot antisemitism när priset delades ut. När kritiken senare riktades mot sjukhusets egen hantering blev frågan betydligt mer obekväm.
Avskedandet av visselblåsaren skadar hela sjukhusets trovärdighet
Det mest allvarliga i fallet är inte bara att en judisk läkare uppgav att han utsatts för antisemitism. Det verkligt förödande är att läkaren senare avskedades och att processen slutade med att avskedandet ogiltigförklarades efter att regionen medgett Läkarförbundets talan. När ett stort universitetssjukhus hamnar där måste ledningen fråga sig hur situationen över huvud taget kunde gå så långt.
För andra anställda blir signalen farlig. Den som ser en kollega larma om antisemitism och därefter hamna i konflikt med arbetsgivaren kan rimligen fråga sig om det är värt risken att själv säga ifrån. Det gäller inte bara antisemitism. Det gäller alla typer av missförhållanden. Om medarbetare börjar uppfatta organisationen som mer intresserad av att skydda sig själv än av att skydda dem som larmar, då har sjukhuset fått ett problem som sträcker sig långt bortom en enskild avdelning.
Visselblåsare ska skyddas, inte malas ned av organisationen
I en fungerande vårdorganisation måste visselblåsare betraktas som en säkerhetsventil. Den som slår larm om diskriminering, trakasserier eller risker för patienter gör organisationen en tjänst, även när uppgifterna är obekväma. Om ledningens första instinkt i stället blir att ifrågasätta, omplacera, isolera eller pressa den som larmat, skapas en tystnadskultur.
Karolinska borde vara särskilt medvetet om detta. Ett universitetssjukhus bygger på vetenskap, kvalitet, dokumentation och kontroll. Då borde även den interna kulturen tåla granskning. När ett visselblåsarärende slutar med juridiskt nederlag och omfattande skadestånd blir det svårt att komma undan slutsatsen att sjukhuset misslyckats. Det är inte värdigt en institution som vill vara ledande i svensk vård.
Politiska manifestationer i vårdkläder är ett ledningsproblem
Att vårdpersonal deltar i politiska demonstrationer på sin fritid är i sig inte problemet. Vårdpersonal har yttrandefrihet precis som alla andra. Problemet uppstår när arbetskläder, yrkesidentitet och sjukhusets symboliska auktoritet används i politiska sammanhang. När personer i sjukvårdskläder syns i Palestina-demonstrationer nära Karolinska uppstår en tydlig fråga: vems röst talar de med?
För en privatperson är en demonstration ett uttryck för politisk åsikt. För en person i arbetskläder blir samma demonstration något annat. Då bär personen inte bara sin egen kropp, utan också vårdens visuella auktoritet. Patienten som ser detta behöver inte känna till anställningsavtal, regiongränser eller exakt vilken arbetsgivare kläderna tillhör. Intrycket blir att vården som institution tar plats i en politisk konflikt.
Karolinskas svar har varit för svagt
Karolinska har betonat att medarbetare har rätt att demonstrera privat och att arbetskläder bara ska användas enligt gällande regler. Det är korrekt, men otillräckligt. När sjukhuset står mitt i en redan infekterad debatt om antisemitism krävs inte bara regelhänvisningar. Det krävs en stark och tydlig markering om att sjukhusets vårdmiljö aldrig får uppfattas som politiserad.
Att tala om dialog med berörda personer kan vara administrativt bekvämt, men det är inte tillräckligt ur förtroendesynpunkt. Ledningen borde tydligt säga att arbetskläder inte ska användas i politiska manifestationer, att sjukhusets entréer inte får förvandlas till ideologiska kulisser och att alla patienter, inklusive judiska patienter, ska kunna passera in i vården utan att mötas av politiska signaler från personer som ser ut som vårdpersonal.
Privata åsikter kan ändå förstöra förtroendet i vårdyrket
Karolinskas återkommande försvar tycks bygga på en uppdelning mellan privatperson och yrkesperson. Personal får ha privata åsikter, sägs det, så länge dessa inte påverkar arbetet. Som allmän princip är detta naturligtvis sant. En läkare eller sjuksköterska har rätt att rösta på vilket parti som helst, ha religiösa uppfattningar, delta i samhällsdebatt och uttrycka åsikter på fritiden. Men den principen har en gräns när åsikterna rör hat, avhumanisering eller fientlighet mot en grupp patienter som personen kan möta i sin yrkesroll.
Det är här Karolinskas hållning blir otillräcklig. Om sjukhuset säger att privata åsikter inte spelar någon roll så länge personalen uppträder korrekt på jobbet, måste frågan ställas vad detta egentligen betyder. Menar sjukhuset att en anställd kan ha antisemitiska uppfattningar privat, sprida grov Israel- eller judehatande retorik på fritiden och ändå utan vidare förväntas möta judiska patienter med fullt förtroende? I så fall har ledningen reducerat vårdens etik till en fråga om yttre beteende i stunden, trots att patientens trygghet bygger på något betydligt djupare.
Jämförelse med förskolan: Vår anställda får såklart vara pedofil på fritiden så länge han inte är det på jobbet
Jämförelsen med andra förtroendeyrken visar hur orimlig en sådan hållning blir. En förskola skulle knappast kunna säga att en anställd självklart får uttrycka sexuellt intresse för barn på fritiden, så länge personen inte gör det på jobbet. Det skulle inte uppfattas som en privat åsikt bland andra, utan som en direkt förtroendefråga kopplad till yrkesrollen. Föräldrar skulle med rätta kräva att arbetsgivaren agerade, inte nöjde sig med att hänvisa till gränsen mellan fritid och arbetstid.
På samma sätt kan en vårdinstitution inte behandla antisemitism som vilken privat åsikt som helst. En judisk patient som möter vårdpersonal behöver inte bara vara säker på att personalen följer rutiner. Patienten måste kunna känna förtroende för att vårdgivaren inte bär på fientlighet mot judar som grupp. Vården är ett beroendeförhållande. Patienten ligger i sängen, lämnar ut sin kropp, sina uppgifter och ibland sitt liv till människor i maktposition. Då räcker det inte att säga att personalen uppför sig professionellt just när någon tittar.
Det betyder inte att arbetsgivare ska tankekontrollera anställda eller kräva ideologisk renhet i varje samhällsfråga. Men när en anställd offentligt uttrycker hat mot en patientgrupp, hyllar våld, sprider antisemitisk propaganda eller använder vårdens symboler i politiska sammanhang, är det inte längre en harmlös privat åsikt. Då har personen själv gjort sin hållning relevant för arbetsgivaren. I ett sådant läge måste Karolinska sätta patienternas trygghet före den anställdes bekvämlighet.
Professionalitet handlar inte bara om att kunna le vänligt vid ett vårdmöte. Det handlar om att patienten ska kunna lita på att vårdgivarens omdöme, empati och prioriteringar inte påverkas av förakt mot patientens bakgrund. Om Karolinska inte förstår detta riskerar sjukhuset att hamna i en farlig relativism där nästan vilken privat fientlighet som helst kan ursäktas med att den ännu inte bevisats påverka arbetet. Ett sjukhus med verklig nolltolerans mot antisemitism borde säga motsatsen: vissa åsikter är oförenliga med det förtroende som vårdyrket kräver.
Patientens upplevelse är viktigare än sjukhusets formalism
Karolinska kan hänvisa till att marken utanför entrén är offentlig och att sjukhuset inte beslutar om demonstrationstillstånd. Det kan vara juridiskt sant. Men för patienten är det en teknikalitet. Den som är på väg till Karolinska för behandling upplever huvudentrén som en del av sjukhuset. Den som är sjuk, orolig eller rädd gör inte en fastighetsrättslig analys av trottoaren.
Det är just här ledningens ansvar blir tydligt. Ett sjukhus kan inte nöja sig med att säga att något formellt sker utanför dess kontroll om händelsen i praktiken påverkar patienternas förtroende. Karolinska måste förstå att vårdmiljön börjar innan patienten passerar receptionsdisken. Den börjar redan när patienten närmar sig byggnaden, ser personal, möter symboler och försöker känna sig trygg.
Vågar judar söka vård på Karolinska
Frågan låter dramatisk, men den är legitim: vågar judar söka vård på Karolinska? I ett normalt fungerande samhälle borde frågan inte ens behöva ställas. Sjukhuset ska vara en plats där judar, muslimer, kristna, ateister, israeler, palestinier, svenskar och alla andra får vård efter medicinska behov. Men förtroende kan inte kommenderas fram. Det måste förtjänas.
Efter larm om antisemitism, efter konflikten med den judiske läkaren, efter aktionsgruppens protest och efter manifestationer i vårdkläder nära sjukhuset är det inte konstigt om judiska patienter känner oro. Den oron ska inte bagatelliseras. Den ska inte avfärdas som politisk känslighet. Den ska mötas med konkreta besked från sjukhusledningen om hur Karolinska säkerställer att judiska patienter får vård utan misstanke om negativ särbehandling, fientlighet eller politiserat bemötande.
Judiska patienter ska inte behöva dölja vilka de är
En judisk patient ska kunna bära kippa, davidsstjärna eller ha ett hebreiskt namn utan att känna obehag i mötet med vården. En israelisk patient ska kunna söka vård utan att fundera på om personalens politiska uppfattningar om Mellanöstern påverkar bemötandet. En anhörig till någon som drabbats av antisemitism eller terror ska inte behöva passera politiska manifestationer i vårdens visuella språk på väg in till behandling.
Detta är inte ett orimligt krav. Det är själva grunden för vårdens förtroende. Om Karolinska inte tydligt kan förmedla detta har sjukhuset misslyckats med en av sina mest grundläggande uppgifter. Medicinsk excellens spelar mindre roll om patienter börjar tvivla på att deras människovärde är självklart i mötet med vården.
Ledningen verkar ha underskattat antisemitismens särskilda tyngd
Antisemitism är inte vilken diskrimineringsfråga som helst. Den har en särskild historisk och samtida laddning, inte minst i Europa. Judar har under lång tid lärt sig att institutioners ord och institutioners handlingar inte alltid är samma sak. Därför måste ett sjukhus som anklagas för bristande hantering av antisemitism agera med särskild tydlighet.
Karolinska tycks inte ha förstått detta tillräckligt väl. Sjukhuset har behandlat frågan som om den främst vore en intern konflikt, en arbetsrättslig tvist eller en kommunikationsfråga. Men för judiska patienter och medarbetare handlar det om något djupare. Det handlar om huruvida en av Sveriges mäktigaste vårdinstitutioner faktiskt står på deras sida när det blir obekvämt.
Det räcker inte att säga att alla är välkomna
Organisationer säger ofta att alla är välkomna. Problemet är att människor som upplever sig otrygga sällan blir lugnade av just den sortens formulering. Det är den enklaste meningen att skriva i ett pressmeddelande och den svåraste att bevisa i praktiken. Om Karolinska menar allvar måste sjukhuset visa vad välkomnandet betyder när judiska patienter och medarbetare konkret känner oro.
Det kan handla om externa granskningar, tydligare rutiner för antisemitismärenden, starkare skydd för visselblåsare, utbildning om antisemitismens uttryck, skarpa regler för arbetskläder i politiska sammanhang och offentlig återkoppling om vad som faktiskt görs. Sjukhuset kan inte begära förtroende utan att redovisa varför förtroendet är motiverat.
Vårdpersonal med mellanöstern-bakgrund måste granskas hårdare inför anställning
Karolinska och andra stora vårdgivare borde ha betydligt tydligare rutiner för att upptäcka antisemitism, rasism, religiös extremism och politisk aktivism som riskerar att påverka patienternas förtroende. Att ha ursprung i Mellanöstern eller Nordafrika är en tydlig riskfaktor för antisemitism och judehat. Vården är en samhällsbärande institution där patienter måste kunna lita på att de möts av professionell personal som sätter vårduppdraget före sitt eget hat.
Den som arbetar i vården kan ha privata åsikter, men får aldrig låta dessa påverka bemötandet av patienter. Det borde därför vara självklart att arbetsgivare granskar offentliga uttryck för antisemitism, hatpropaganda, stöd för våldsbejakande rörelser eller grovt polariserande politisk aktivism när sådant är relevant för yrkesrollen. En person som offentligt sprider judehat, hyllar Hamas och terror, uttrycker förakt mot vissa patientgrupper eller använder vårdens symboler för politiska kampanjer bör inte utan vidare kunna arbeta i en miljö där utsatta patienter förväntas känna trygghet.
Den avgörande frågan är vilken bakgrund personen har, utan om personen kan upprätthålla vårdens neutralitet, människovärde och professionella gränser. Just därför behöver Karolinska och Region Stockholm visa att rekrytering, internutredningar och arbetsmiljöarbete inte bara handlar om formella meriter, utan också om den tillit som krävs för att patienter ska våga söka vård.
Karolinska måste sluta kommunicera som en myndighetsjurist
En återkommande svaghet i stora offentliga organisationer är att de kommunicerar som om varje mening främst ska minimera juridisk risk. Det leder till texter som är korrekta men blodlösa. I en situation där judiska patienter undrar om de kan känna sig trygga räcker inte den sortens språk. Människor behöver höra en moralisk markering, inte bara en administrativ position.
Karolinska borde därför tala tydligare. Sjukhuset borde säga att antisemitism är oförenligt med vårdens uppdrag, att judiska patienter och medarbetare har särskild anledning att kräva trygghet efter de händelser som rapporterats och att politiska markeringar i vårdens arbetskläder inte hör hemma i anslutning till patientmiljöer. Det vore inte kontroversiellt. Det vore grundläggande anständighet.
En vårdinstitution får inte bli en ideologisk arena
Sjukhus är inte som andra arbetsplatser. De är platser där människor är beroende av hjälp, ofta i sina mest utsatta stunder. Därför måste gränsen mellan yrkesroll och privat politisk aktivism vara skarpare än på många andra platser. En patient ska inte behöva möta vårdpersonalens ideologiska ställningstaganden, oavsett om frågan gäller Mellanöstern, inrikespolitik eller något annat.
Detta betyder inte att vårdpersonal ska vara tyst som privatpersoner. Det betyder att sjukhuset måste vara en fredad zon. När arbetskläder, sjukhusentréer och vårdens symboler används i politiska sammanhang naggas den zonen i kanten. För Karolinska, som redan har ett sargat förtroende i antisemitismfrågan, är detta särskilt allvarligt.
Karolinska behöver en extern granskning
Det räcker inte längre att Karolinska granskar sig självt. När en institution redan anklagas för att ha hanterat larm bristfälligt blir interna processer svåra att lita på. Sjukhuset behöver en oberoende genomlysning av hur antisemitismärenden hanterats, hur visselblåsare behandlats och hur ledningen agerat när frågor om judiska medarbetares trygghet lyfts.
En sådan granskning borde inte bara titta på enskilda personärenden, utan på kultur, ledningsbeslut, kommunikation och konsekvenser. Vilka signaler har chefer skickat? Vilka personer har fått stöd? Vilka har blivit ifrågasatta? Har judiska medarbetare upplevt att de blivit lyssnade på? Har organisationen lärt sig något, eller har den mest försökt ta sig igenom varje medial storm?
Region Stockholm har också ett ansvar
Karolinska verkar inte i ett vakuum. Sjukhuset är en del av Region Stockholm och finansieras ytterst av skattebetalarna. Därför kan inte regionpolitiker och högre ansvariga luta sig tillbaka och betrakta detta som en lokal kommunikationsfråga för sjukhusledningen. När ett av regionens viktigaste sjukhus förknippas med antisemitism, visselblåsarkonflikter och bristande förtroende måste ägaransvaret aktiveras.
Region Stockholm bör kräva tydliga svar. Vad har gjorts efter de tidigare larmen? Vilka rutiner har ändrats? Hur skyddas medarbetare som rapporterar antisemitism? Hur säkerställs att arbetskläder inte används i politiska manifestationer? Hur informeras judiska patientorganisationer och företrädare om sjukhusets arbete? Om regionen inte kräver dessa svar blir även den en del av problemet.
Det handlar inte om att misstänkliggöra all personal
Det är viktigt att skilja mellan kritik mot Karolinskas ledning och misstänkliggörande av sjukhusets personal som kollektiv. De allra flesta som arbetar på Karolinska gör sannolikt sitt yttersta för patienter under hårt tryck. Många är säkert också frustrerade över att sjukhuset dras in i en debatt som riskerar att kasta skugga över hela arbetsplatsen.
Men just därför borde personalen också kräva tydlighet från ledningen. En organisation som inte agerar kraftfullt mot antisemitism och politisering av vårdmiljön sviker inte bara judiska patienter. Den sviker också alla professionella medarbetare som vill göra sitt arbete utan att deras yrkeskläder och arbetsplats förknippas med politisk aktivism eller bristande trygghet.
Förtroendet kan inte repareras med tystnad
Karolinska står inför ett enkelt men obekvämt val. Antingen fortsätter sjukhuset att hantera frågan försiktigt, internt och reaktivt. Då kommer misstron att växa, särskilt bland dem som redan upplever att sjukhuset svikit. Eller så väljer ledningen en tydligare väg, där man erkänner att förtroendet skadats och att det krävs mer än standardformuleringar för att reparera det.
Det senare kräver mod. Det kräver att sjukhuset slutar se kritiken som ett hot mot varumärket och i stället ser den som ett krav på förbättring. Ett universitetssjukhus som inte klarar den självrannsakan förtjänar hård kritik. Karolinska måste kunna bättre än så här.
Det avgörande är vad Karolinska gör nu
Det går inte att vrida tillbaka tidigare händelser. Men Karolinska kan fortfarande visa att sjukhuset förstått allvaret. Det skulle kräva tydliga regler, extern granskning, offentligt ansvarstagande, skydd för visselblåsare och en särskild markering gentemot judiska patienter och medarbetare. Inte som symbolpolitik, utan som ett försök att återupprätta förtroendet.
Frågan om judar vågar söka vård på Karolinska borde aldrig behöva ställas. Att den ändå gör det är ett misslyckande för sjukhuset. Nu ligger ansvaret hos ledningen. Antingen visar Karolinska att vårdens neutralitet, trygghet och människovärde står över politisk aktivism och intern prestige, eller så kommer sjukhuset fortsätta vara ett varnande exempel på hur en institution kan tappa förtroende genom att agera för sent, för svagt och för defensivt.
Om författaren
