El Salvador var länge ett av världens mest våldsdrabbade länder. Gängen MS-13 och Barrio 18 styrde hela bostadsområden, pressade företagare på pengar, rekryterade barn och gjorde vardagslivet till ett lågintensivt inbördeskrig. För många vanliga salvadoraner var staten en avlägsen kraft, medan gängen fanns på gatan, vid busshållplatsen, utanför skolan och i kvarteret. Det är mot den bakgrunden Nayib Bukeles brutala popularitet måste förstås.
När Bukele gick hårt fram efter mordvågen våren 2022 var det inte en vanlig kriminalpolitisk justering. Det var ett frontalangrepp på ett parallellt maktsystem. Undantagstillstånd, massgripanden, militär på gatorna, hårda straff, massrättegångar och det enorma fängelset CECOT blev symboler för en stat som bestämde sig för att hellre kritiseras av människorättsorganisationer än fortsätta låta gängen styra landet.
Snabbfakta om El Salvadors gängkrig
| President | Nayib Bukele |
| Huvudfiender | MS-13 och Barrio 18 |
| Undantagstillstånd | Infördes i mars 2022 efter en kraftig mordvåg |
| Metod | Massgripanden, hårdare straff, militär och polis i stor skala samt stora fängelsesatsningar |
| Symbol | CECOT, det nya högsäkerhetsfängelset för gängmedlemmar |
| Resultat | Mordnivåerna har enligt officiella siffror fallit dramatiskt |
| Kritik | Organisationer har rapporterat om godtyckliga gripanden, bristande rättssäkerhet, tortyr och dödsfall i förvar |
| Svensk relevans | Frågan är om Sverige kan lära av statens beslutsamhet utan att kopiera El Salvadors undantagsmodell |
Bukele tog över ett land där gängen redan hade vunnit för mycket mark
För att förstå El Salvador måste man förstå hur djupt gängen hade trängt in i samhället. Det handlade inte bara om enstaka mördare eller lösa kriminella nätverk. Gängen fungerade som lokala maktstrukturer. De kontrollerade territorier, beskattade invånare genom utpressning, styrde vem som fick röra sig mellan olika områden och använde extremt våld för att upprätthålla sin auktoritet.
Det är detta som gör jämförelsen med Sverige både relevant och svår. Sverige är inte El Salvador. Svenska gäng kontrollerar inte hela landet på samma sätt som salvadoranska maras gjorde. Men det finns svenska bostadsområden där staten länge har uppfattats som svag, där vittnen tiger, där unga rekryteras tidigt och där våldskapitalet blivit en form av lokal status. Den typen av utveckling ska inte beskrivas som vanlig kriminalitet. Den är ett angrepp på statens auktoritet.
El Salvadors strategi var enkel och brutal
Bukeles metod kan sammanfattas i en mening: staten skulle ta bort gängmedlemmarna från gatan. Inte rehabilitera först, inte vänta på perfekta sociala program, inte lita på att dialog skulle förändra våldsamma organisationer. Gripandena skulle bli många, fängelserna skulle fyllas och gängen skulle förlora sin förmåga att styra kvarteren.
Den politiska kommunikationen var lika viktig som polisinsatsen. Bukele visade upp fångar, fängelser, militärer och kontroller som bilder av återtagen kontroll. Kritiker såg auktoritär propaganda. Anhängare såg något annat: äntligen en stat som inte bad brottslingarna om ursäkt för att den fanns. För människor som levt under gängens terror var skillnaden inte akademisk. Den kunde handla om att våga gå ut på kvällen, öppna en butik eller låta barnen ta sig till skolan.
Resultatet har varit dramatiskt
Oavsett vad man tycker om metoderna går det inte att ignorera resultatet. El Salvador har gått från att vara ett av världens farligaste länder till att enligt officiella uppgifter ha en av de lägsta mordnivåerna i regionen. Gängens öppna kontroll över många områden har brutits. Vanliga salvadoraner vittnar ofta om en trygghet de inte upplevt på decennier.
Det är därför Bukele är så populär. I västerländsk debatt hamnar fokus ofta på rättssäkerhet, domstolsprocesser och institutionella risker. Det är viktiga frågor, men för den som levde under utpressning och mordhot kan frihet betyda något mer omedelbart. Frihet kan betyda att gängmannen på hörnet är borta. Frihet kan betyda att bussen inte längre passerar genom ett område där fel adress kan vara en dödsdom.
Priset är ett mycket hårdare samhälle
El Salvadors framgång har ett pris. Tiotusentals människor har gripits under undantagstillståndet. Människorättsorganisationer har rapporterat om godtyckliga gripanden, bristande tillgång till advokat, massrättegångar, tortyr, dödsfall i förvar och familjer som inte vet var deras anhöriga befinner sig. Det går inte att vifta bort detta som gnäll från jurister. Det är allvarliga anklagelser.
Det stora problemet med en undantagsmodell är att den inte bara träffar skyldiga. När staten får mycket stora befogenheter och beviskraven sänks ökar risken att oskyldiga hamnar i maskinen. En tatuering, en granne som anger någon, fel umgänge eller fel bostadsområde kan i värsta fall bli tillräckligt för att en människa försvinner in i ett system där det är svårt att ta sig ut. Där ligger den mörka sidan av Bukeles modell.
Den obekväma frågan om rättssäkerheten
Ändå går det inte att komma undan den obekväma frågan: är det ibland värt att tumma lite på rättssäkerheten för att låsa in kriminella och återta kontrollen över samhället? I Sverige brukar svaret i den offentliga debatten vara ett snabbt nej. Rättssäkerheten beskrivs som absolut, och varje sänkning av trösklar ses som ett steg mot rättsstatens förfall. Men i praktiken är det inte riktigt så enkelt.
Alla rättsstater gör avvägningar. Häktning före dom är ett ingrepp. Hemliga tvångsmedel är ett ingrepp. Säkerhetszoner är ett ingrepp. Anonyma vittnen är ett ingrepp. Frågan är alltså inte om staten någonsin får begränsa individens frihet innan allt är slutligt bevisat. Frågan är var gränsen ska gå, vilka kontroller som ska finnas och om inskränkningen riktas mot verkliga hot eller blir ett trubbigt vapen mot hela grupper.
Sverige har redan börjat röra sig i Bukeles riktning
Sverige kommer inte att bygga ett CECOT i morgon och låsa in tiotusentals misstänkta utan individuell prövning. Men Sverige har redan börjat röra sig bort från den gamla modellen där varje polisiärt verktyg skulle vara extremt snävt. Säkerhetszoner gör det möjligt för polisen att visitera personer och söka igenom fordon utan konkret brottsmisstanke inom ett avgränsat område. Anonyma vittnen har införts för att skydda personer som annars riskerar repressalier.
Regeringen har även gått vidare med frågor om särskild gänglagstiftning, effektivare kronvittnessystem och hårdare verktyg mot organiserad brottslighet. Det är i praktiken ett erkännande av att den gamla svenska kriminalpolitiken inte räckte. När barn anlitas som mördare, när sprängningar sker i bostadshus och när hela nätverk styrs från utlandet krävs andra metoder än de som byggdes för en tid med lokala rånare och MC-gäng.
Det Sverige kan lära är beslutsamheten
Den viktigaste lärdomen från El Salvador är inte att Sverige ska kopiera undantagstillståndet. Den viktigaste lärdomen är att staten måste vinna. När kriminella nätverk börjar styra människors vardag räcker det inte att hantera dem som ett socialt problem bland andra. De måste behandlas som maktutmanare. Staten ska inte förhandla om sitt eget territorium.
Sverige behöver därför bli betydligt bättre på att snabbt slå ut nätverkens kapacitet. Det betyder fler gripanden, snabbare häktningar, bättre underrättelsearbete, hårdare tryck på vapenlogistik, systematiska kontroller av ekonomin runt gängen och fängelsestraff som faktiskt håller farliga personer borta från gatan. Det handlar inte om att vara tuff för tuffhetens skull. Det handlar om att brottsoffren också har rättigheter.
Fängelsekapacitet är en del av kriminalpolitiken
El Salvador byggde sin symbolpolitik kring fängelset. Sverige har i stället under lång tid haft återkommande problem med platsbrist, häktesbrist och ett kriminalvårdssystem som pressas hårt när straffen skärps. Det är en farlig obalans. Man kan inte lova hårdare tag utan att samtidigt bygga den kapacitet som krävs.
Om Sverige menar allvar med att låsa in fler grovt kriminella behövs fler anstaltsplatser, fler häktesplatser, tydligare differentiering mellan farliga gängaktiva och andra intagna samt bättre kontroll inne på anstalterna. Ett fängelse där gäng fortsätter rekrytera, hota och styra är inte ett misslyckat sidospår. Det är en direkt förlängning av problemet på utsidan.
Gängmedlemskap måste kunna få rättslig betydelse
En central fråga är om det ska vara möjligt att ingripa hårdare mot själva deltagandet i kriminella nätverk. I Sverige har rättssystemet traditionellt fokuserat på konkreta gärningar. Det är i grunden rimligt. Människor ska dömas för vad de gjort, inte för vilka de är. Men organiserad brottslighet fungerar just genom att ansvar splittras, hot antyds och yngre utförare används som förbrukningsvara.
Därför behöver gängtillhörighet, ledande roller och deltagande i nätverk få större betydelse i praktiken. Inte som lösa misstankar eller skuld genom umgänge, men som en rättsligt relevant faktor när bevisningen visar att en person ingår i en organisation som begår våldsbrott, narkotikabrott, utpressning eller vapenbrott. Här kan Sverige lära av den hårda linjen utan att överge individuell prövning.
Vittnen måste våga prata
En stor del av gängens makt bygger på tystnad. Människor ser, hör och vet, men vågar inte vittna. I Sverige har detta blivit ett av rättsstatens svagaste områden. Om staten inte kan skydda vittnen, målsägande och anhöriga blir hela rättsprocessen tandlös. Då spelar det mindre roll hur välskrivna lagarna är.
El Salvador löste tystnaden genom att staten blev mer skrämmande än gängen. Sverige bör inte kopiera den modellen rakt av, men måste förstå principen: den laglydige måste uppleva att staten är starkare än den kriminelle. Det kräver anonyma vittnen i vissa fall, bättre skyddade boenden, snabbare processer, hårdare straff för övergrepp i rättssak och en polisnärvaro som inte försvinner när medierna tappat intresset.
Det räcker inte med förebyggande arbete
Svensk debatt fastnar ofta i det förebyggande. Skola, socialtjänst, fritid, arbetsmarknad och föräldraansvar är viktiga delar av en långsiktig lösning. Men de stoppar inte en tonåring som redan står med automatvapen i handen på uppdrag av ett nätverk. De hjälper inte restaurangägaren som pressas på pengar i kväll. De räddar inte familjen som får en sprängladdning i porten nästa vecka.
Det förebyggande arbetet behövs, men det kan inte ersätta tvångsmakt. El Salvador visar, på ett extremt sätt, att tryggheten snabbt kan förändras när staten fysiskt tar bort våldsaktörerna. Sverige behöver inte bli El Salvador för att förstå den poängen. De grövsta gängaktiva ska inte i första hand bli föremål för projekt, samtal och samordningsmöten. De ska bort från gatan.
Men oskyldigt fängslade skapar en annan sorts fara
Den som vill lära av Bukele måste också se riskerna. Om Sverige skulle börja låsa in människor på svaga grunder, efter grupptillhörighet, bostadsområde eller vaga underrättelser utan verklig möjlighet till prövning, skulle staten snabbt förlora legitimitet. Det skulle dessutom kunna hjälpa gängen. Varje oskyldigt fängslad person, varje familj som upplever sig krossad av ett system utan rättvisa, blir bränsle för misstro.
Rättssäkerhet är inte bara en lyx för jurister. Den är också ett polisiärt verktyg. Människor samarbetar hellre med en stat de uppfattar som hård men rättvis än med en stat de uppfattar som godtycklig. Därför bör Sverige inte tumma på kärnan i rättssäkerheten: individuell bevisning, domstolsprövning, möjlighet till försvar och verklig kontroll av myndigheternas makt. Däremot kan Sverige mycket väl skärpa reglerna runt farliga miljöer, återfallsförbrytare och organiserade nätverk.
Den rimliga svenska vägen är hårdare men inte godtycklig
En svensk Bukele-linje skulle inte behöva betyda massgripanden utan bevis. Den skulle kunna betyda något annat: snabbare ingripanden, längre frihetsberövanden för dokumenterat farliga personer, särskilda regler för organiserad brottslighet, mer preventiva tvångsmedel, bättre vittnesskydd, beslag av kriminella tillgångar och en kriminalvård som isolerar de farligaste ledarna från resten av nätverket.
Det är att tumma på vissa gamla bekvämligheter i rättssystemet, men inte att överge rättsstaten. Sverige måste kunna erkänna att organiserad brottslighet kräver specialregler. Samtidigt måste dessa regler vara skrivna så att de träffar kriminella nätverk, inte människor som bara råkar bo i fel område eller ha fel släkting. Den skillnaden är avgörande.
Bukele vann för att vanligt folk fick något tillbaka
Bukeles stora styrka är att han levererade en konkret förändring som vanligt folk kunde känna. Det är lätt för kommentatorer långt bort att säga att metoderna är för hårda. Det är svårare att säga det till en familj som för första gången på många år vågar öppna sin butik utan att betala gängskatt. Trygghet är inte abstrakt för den som saknat den.
Det är också här svensk politik ibland missförstår frågan. Den som lever långt från gängvåldet kan se kriminalpolitiken som en balans mellan fina principer. Den som bor nära våldet ser den som en fråga om vem som bestämmer på gatan. Om staten inte ger ett trovärdigt svar på den frågan kommer människor förr eller senare att efterfråga hårdare lösningar.
Sverige måste agera innan desperationen kräver undantag
Den stora svenska lärdomen från El Salvador är därför att man inte ska vänta tills undantagsmetoder framstår som enda vägen. När staten agerar för sent blir alternativen brutalare. Om gängen får växa sig tillräckligt starka kommer opinionen till slut acceptera nästan vad som helst för att få lugn. Då är det bättre att agera hårt, tidigt och rättssäkert.
Sverige har fortfarande möjlighet att välja en egen väg. Den vägen bör vara mycket hårdare än den gamla svenska modellen, men betydligt mer kontrollerad än Bukeles undantagsstat. Fler grovt kriminella måste låsas in. Gängens pengar måste beslagtas. Barnrekryteringen måste slås sönder. Vittnen måste skyddas. Fängelserna måste byggas ut. Staten måste vinna tillbaka varje trapphus, centrum och bostadsområde där gängen försökt göra sig till makt.
Tryggheten måste väga tyngre än systemets självbild
Frågan om rättssäkerhet får inte användas som ett sätt att försvara passivitet. Ett samhälle där skjutningar, sprängningar och barnsoldater normaliseras är inte rättssäkert för brottsoffren. Det är inte rättssäkert för företagaren som utpressas, för mamman som inte vågar låta sonen gå ut eller för vittnet som tiger av rädsla. Rättssäkerhet måste gälla även dem som vill leva laglydigt.
El Salvador visar vad som kan hända när staten till slut bestämmer sig för att brottslingarna ska vara räddare för staten än medborgarna är för brottslingarna. Sverige bör inte romantisera fängelser utan rättsprocess, men heller inte blunda för varför modellen väcker intresse. När människor upplever att det normala rättssystemet inte skyddar dem kommer de att söka efter något annat. Därför måste Sverige bli hårdare nu, medan det fortfarande går att vara hård utan att bli godtycklig.
Om författaren
