SVT:s återkommande sätt att hantera besparingar borde granskas betydligt hårdare. När pengarna inte räcker, eller när bolaget inte får den finansiering man anser sig behöva, är det ofta populära och synliga program som får stå i skottlinjen. Det presenteras som smärtsamma men nödvändiga prioriteringar, men effekten blir nästan alltid densamma: tittarna blir förbannade, programledare uttrycker sorg eller frustration och den politiska diskussionen flyttas från SVT:s egna prioriteringar till frågan om staten borde ge public service mer pengar.
Det är svårt att inte se ett mönster. När ett stort mediehus med flera miljarder i årligt anslag behöver spara kunde man tänka sig att mindre synliga interna kostnader, administrativa lager, prestigeprojekt eller dyra satsningar med begränsad publiknytta skulle ses över först. I stället hamnar tittarnas favoritprogram ofta längst fram i skyltfönstret när sparkraven ska kommuniceras. Resultatet blir en dramaturgi som är mycket effektiv: “titta vad som händer när SVT inte får mer pengar”.
Snabbfakta om SVT:s programneddragningar
| Bolag | Sveriges Television |
| Årligt anslag 2025 | 5 565 900 000 kronor enligt SVT:s egen rapportering |
| Sparpaket 2023 | SVT uppgav ett kostnadstryck på 400 miljoner kronor |
| Sparpaket 2026 | SVT meddelade att 355 miljoner kronor skulle sparas |
| Program som pausas 2027 | Bland annat Hotell Romantik, Vem bor här?, Frågan är fri, Antikmagasinet, Jullov och Talkshow med Carina Bergfeldt |
| Exemplet Rostiga roadtrips | Programmet stoppades först med hänvisning till prioriteringar och pengar, men fick senare klartecken för en tredje säsong |
| Kritisk fråga | Om SVT använder publikens favoritprogram för att skapa opinionsmässigt tryck i budgetdebatten |
Rostiga roadtrips blev ett skolexempel på SVT:s märkliga hantering
Ett tydligt exempel är “Rostiga roadtrips”, det varma och udda reseprogrammet där Anders “Ankan” Johansson och Valle Westesson köper billiga gamla bilar och kör dem till platser med koppling till bilarnas ursprung. Programmet var långt ifrån någon anonym utfyllnad i tablån. Det hade fått en trogen publik, uppskattades för sin lågmälda humor och vann Kristallen för årets livsstilsprogram 2024.
Trots detta kom beskedet hösten 2025 att Rostiga roadtrips pausades på obestämd tid. I det mejl från SVT som återgivits i medier hänvisades till att bolaget behövde prioritera andra områden, genrer och behov med de pengar man hade för kommande år. Det är just den sortens formulering som väcker misstanken om att tittarfavoriter används som kommunikativa offer när SVT vill visa hur ont det gör att spara.
Beslutet sammanföll med en större dragkamp om public service-pengarna
Beslutet om “Rostiga roadtrips” kom inte i ett vakuum. Hösten 2025 var public service-finansieringen redan en politisk fråga inför den nya tillståndsperioden 2026–2033. Riksdagen beslutade om en modell där anslagen skulle räknas upp med 3 procent 2026, därefter 2 procent årligen 2027–2030 och 1 procent 2031–2033. Oppositionen ville se en större uppräkning, medan Tidöpartierna samtidigt skärpte vissa villkor kring public service.
Det går inte att säga, utifrån öppna uppgifter, att “Rostiga roadtrips” stoppades direkt på grund av ett visst riksdagsbeslut. Men sammanfallet är ändå intressant. SVT:s besked till programduon handlade uttryckligen om pengar och prioriteringar inför nästkommande år. Samma period präglades av debatt om framtida anslag, politiska villkor och hur brett SVT:s uppdrag skulle vara. När ett prisat publikprogram då plötsligt stoppas blir det svårt att se det som enbart en vanlig tablåfråga.
Efter kritiken kom programmet tillbaka
Det mest avslöjande är kanske att beslutet inte visade sig vara särskilt slutgiltigt. Efter publikreaktioner, medieuppmärksamhet och kritik meddelades senare att SVT beslutade om en tredje säsong av Rostiga roadtrips. Öppna uppgifter pekar dessutom på att vändningen kom bara några månader efter stoppbeskedet, inte efter någon lång och naturlig programcykel.
Detta är precis den typ av svängning som gör SVT:s hantering svår att ta på allvar. Antingen fanns det pengar och vilja att göra programmet, eller också gjorde det inte det. När beskedet först är nej med hänvisning till prioriteringar och sedan blir ja efter reaktioner, framstår stoppet mer som ett tryckmedel än som en välgrundad långsiktig publicistisk bedömning.
Populära program blir perfekta budgetsymboler
Det finns en enkel anledning till att populära program är så effektiva i en budgetkonflikt. Ingen vanlig tittare går i gång över att SVT minskar en intern projektgrupp, flyttar kontorsytor, ser över inköp eller skär i ledningsnära kostnader. Men när ett älskat program pausas blir reaktionen omedelbar. Människor skriver i sociala medier, programledare intervjuas och rubrikerna får en känslomässig laddning.
Det är därför SVT:s val av besparingssymboler är så politiskt laddat. Ett public service-bolag som säger sig vara oberoende bör vara mycket försiktigt med att skapa en bild där tittarnas förlorade favoritprogram indirekt kopplas till politiker som inte ger tillräckligt med pengar. När den kommunikationen upprepas riskerar SVT att gå från oberoende mediebolag till opinionsaktör för sina egna anslag.
Hotell Romantik och flera andra program hamnade i samma dramaturgi
Våren 2026 presenterade SVT ett nytt stort sparpaket. 355 miljoner kronor skulle sparas, 141 tjänster berördes och flera program skulle pausas. Bland de titlar som nämndes fanns “Hotell Romantik”, “Vem bor här?”, “Frågan är fri”, “Antikmagasinet”, “Jullov” och “Talkshow med Carina Bergfeldt”. Det är en blandning av underhållning, kultur, barninnehåll och samtalsprogram, alltså just den typ av program som många tittare har en personlig relation till.
SVT:s egen kommunikation betonade att nästan alla genrer påverkas och att uppskattade program måste pausas eller göras om. Det är förstås sant att besparingar märks någonstans. Men det är samtidigt talande att bolaget är så tydligt med vilka tittarfavoriter som drabbas. Varje sådant besked fungerar som ett konkret bevismaterial i SVT:s egen berättelse om underfinansiering.
Carina Bergfeldt pausades med samma sorts budskap
Talkshowen med Carina Bergfeldt är ett annat exempel på hur SVT kommunicerar neddragningar. Programmet lades på is, och Bergfeldt själv skrev att 2026 var ett sparår på SVT och att även populära program påverkas. Det är en perfekt formulering för SVT:s budgetdramaturgi: även sådant tittarna känner igen och uppskattar måste offras.
Problemet är att detta flyttar fokus från SVT:s egna redaktionella prioriteringar. Frågan borde vara varför just detta program ska pausas, vilka andra kostnader som jämförts, vad programmet kostar i relation till publikvärde och vilka alternativ som fanns. I stället blir svaret ofta allmänt: sparår, ökade kostnader, tuffa tider. Det är en bekväm dimma för en organisation som helst vill diskutera anslagsnivåer snarare än sina egna val.
Hotell Romantik visar hur tittarnas känslor aktiveras
“Hotell Romantik” blev också en del av sparpaketet. Programmet hade en tydlig nisch, en äldre målgrupp och ett format som kommersiella kanaler kanske inte självklart hade prioriterat på samma sätt. Därför blir nedläggningen extra effektiv som symbol. Den säger till publiken: se vad som händer med public service när pengarna inte räcker.
Men även här måste man vända på frågan. Om SVT menar att just sådana program är public service-kärna, varför hamnar de då på pauslistan så snabbt när bolaget vill markera ekonomiskt tryck? Varför är det inte mer perifera eller svagare produktioner som först lyfts fram? Svaret kan vara att publikfavoriter är mer användbara i opinionen. De gör ont på rätt sätt.
Barnprogram som Jullov gör besparingen ännu mer känslomässig
När ett barnprogram som “Jullov” nämns bland program som pausas blir reaktionen förstås ännu starkare. Barnprogram är bland det mest känsliga SVT kan röra vid, eftersom de kopplas till tradition, trygghet och familjeliv. Ett sparbesked som berör barninnehåll får en helt annan laddning än ett anonymt internt effektiviseringsprogram.
Det är svårt att tro att SVT inte förstår detta. Bolaget är skickligt på publikrelationer. Man vet vilka program som betyder något för människor och vilka besked som skapar reaktion. Därför blir det också rimligt att fråga om SVT:s kommunikation är neutralt informerande eller medvetet opinionsdrivande. När barn, äldre och folkkära profiler lyfts fram som offer för besparingar är det inte bara budgetinformation. Det är känslopolitik.
SVT hänvisar till marknätet och ökade kostnader
SVT:s formella förklaring till 2026 års besparingar är bland annat ökade kostnader för marknätet efter att TV4 lämnat, samt ett utökat uppdrag kring digital beredskap. Enligt SVT ökade marknätskostnaden med 192 miljoner kronor för 2026, samtidigt som företaget menade att dessa krav inte finansierats i anslaget. Vd Anne Lagercrantz har uttryckt besvikelse över att politikerna inte presenterat en lösning.
Det är möjligt att SVT har sakliga poänger i detta. Marknät, beredskap och teknik kostar pengar. Men det förändrar inte frågan om hur bolaget väljer att möta kostnadstrycket. Ett bolag med över fem och en halv miljard kronor i anslag måste tåla att granskas när det hävdar att tittarnas favoritprogram måste bort. Public service kan inte samtidigt kräva enorma resurser och agera som om varje besparing automatiskt måste landa i publikens knä.
Public service oberoende får inte bli en budgetsköld
SVT brukar med rätta värna sitt oberoende från politiker. Men oberoende får inte bli en sköld mot kritik. Om politiker inte ska detaljstyra programutbudet måste SVT i gengäld ta fullt ansvar för sina egna prioriteringar. Då duger det inte att varje sparpaket kommuniceras på ett sätt som antyder att politiska beslut tvingar fram smärtsamma nedläggningar.
Det är just här taktiken blir problematisk. SVT vill vara oberoende när innehållet diskuteras, men vill samtidigt gärna att politiker och allmänhet ska förstå att uteblivna pengar leder till förlorade publikfavoriter. Det blir en sorts indirekt politisk kommunikation: ge oss resurser, annars försvinner programmen ni gillar.
SVT borde redovisa sina prioriteringar öppnare
Om SVT vill slippa misstanken att populära program används som budgetvapen borde bolaget redovisa mer öppet hur prioriteringarna görs. Vad kostar de program som pausas? Vilka andra produktioner räddas? Vilka interna kostnader har prövats först? Hur mycket läggs på chefer, administration, teknikprojekt, rättigheter, konsulter, externa produktionsbolag och strategiarbete?
En sådan öppenhet skulle göra debatten mer seriös. Då skulle tittarna kunna bedöma om SVT faktiskt gör rimliga avvägningar eller om man medvetet väljer neddragningar som skapar maximal publikreaktion. Så länge den insynen saknas kommer misstanken att finnas kvar. Och efter fallet “Rostiga roadtrips” är den misstanken inte särskilt långsökt.
Mönstret skadar förtroendet för SVT
Det stora problemet är inte att alla program måste leva för evigt. Tvärtom ska program läggas ner, pausas och ersättas. Ett mediebolag som aldrig byter ut sitt utbud blir stelt och irrelevant. Men när nedläggningar återkommande kopplas till sparpaket, anslagsdebatt och politiska kostnadsfrågor blir det något annat än normal programutveckling.
SVT riskerar då att uppfattas som en institution som använder sin egen publik som hävstång mot politikerna. Det är farligt för förtroendet. Public service ska granska makten, inte bedriva känslomässig budgetlobbyism med hjälp av tittarnas favoritprogram. När bolaget pausar uppskattade titlar, låter reaktionerna växa och sedan ibland backar, blir bilden av strategiskt spel svår att skaka av sig.
Rostiga roadtrips borde bli en varningssignal
“Rostiga roadtrips” visar hur illa det kan se ut. Ett prisat, uppskattat och relativt smalt men älskat program stoppas med hänvisning till pengar och prioriteringar. Beskedet skapar reaktioner. Kort därefter kommer programmet tillbaka. För tittaren framstår det inte som stabil publicistisk styrning, utan som ett experiment i publiktryck.
SVT borde dra lärdom av detta. Om ett program pausas ska beslutet vara genomtänkt, tydligt och trovärdigt. Om det sedan snabbt ändras måste bolaget kunna förklara vad som förändrats. Annars växer bara bilden av ett public service-bolag som gärna låter folkkära program bli brickor i ett större spel om pengar, politik och opinion.
SVT behöver granskas som den maktfaktor bolaget är
SVT är inte en liten kulturförening som med mössan i hand försöker hålla igång några program. Det är ett statsfinansierat mediebolag med enorm räckvidd, starkt varumärke och miljardanslag. När ett sådant bolag kommunicerar besparingar genom att lyfta fram populära program som offer påverkar det opinionen. Det påverkar hur tittare ser på politiker, regeringar och public service-finansiering.
Därför borde SVT:s nedläggnings- och paustaktik granskas betydligt tuffare. Varje gång bolaget säger att publikfavoriter måste bort bör frågan vara: varför just dessa program, varför nu och vilka andra alternativ valdes bort? Tills SVT kan svara tydligt kommer rubriken att kännas allt mindre överdriven. SVT lägger inte bara ner populära program. SVT verkar mycket väl förstå exakt vilken politisk effekt det får när de gör det.
Om författaren
