Under början av 1990-talet spreds en rädsla i Sverige som många fortfarande minns tydligt. Människor med invandrarbakgrund började skjutas på öppen gata i Stockholm och andra delar av landet. Offren hade ofta inget gemensamt förutom sitt utseende. Gärningsmannen slog till snabbt, försvann lika snabbt och lämnade efter sig ett samhälle där människor började se sig över axeln på väg hem från jobbet, tunnelbanan eller butiken.
Mannen bakom attentaten var John Ausonius, mer känd som ”Lasermannen”. Mellan 1991 och 1992 genomförde han en serie rasistiskt motiverade skjutningar som skapade en av de största polisjakterna i modern svensk historia. Sverige hade tidigare sett grova våldsbrott, men det här var något annat. Skotten var riktade mot människor på grund av deras utseende och ursprung.
Ett Sverige på väg in i ekonomisk och social oro
För att förstå genomslaget kring Lasermannen måste man också förstå tiden han verkade i. Sverige befann sig i början av 1990-talet i en djup ekonomisk kris. Arbetslösheten steg snabbt, bostadsmarknaden skakade och den politiska debatten kring invandring blev allt hårdare.
Samtidigt växte högerextrema rörelser och nationalistiska grupperingar i Europa. I Sverige började vissa invandrartäta områden pekas ut som problemområden i medier och politiska diskussioner. Det var i detta klimat som John Ausonius radikaliserades ytterligare och började se sig själv som någon form av ideologisk krigare.
John Ausonius levde dubbelliv
Utåt kunde John Ausonius framstå som välklädd och socialt fungerande. Han rörde sig i Stockholms finansvärld, spekulerade på börsen och försökte bygga en bild av sig själv som framgångsrik. Bakom fasaden växte dock ett allt starkare hat.
Han hade själv en komplicerad bakgrund med delvis utländskt ursprung och uppges ha försökt förändra sitt utseende för att framstå som mer ”svensk”. Samtidigt utvecklade han extrema rasistiska idéer och började rikta sitt hat mot människor med invandrarbakgrund.
Skotten som skapade panik
Lasermannen använde ett gevär utrustat med lasersikte, något som bidrog starkt till mytbildningen kring honom. Offren berättade om ett rött ljus som plötsligt syntes på kroppen sekunder innan skotten föll.
Skjutningarna skedde ofta snabbt och nästan slumpmässigt. Personer sköts när de gick hem genom bostadsområden, väntade på bussar eller rörde sig ute i kvällsmörkret. Totalt skottskadades ett flertal människor och en person dödades.
Rädslan spred sig genom Stockholm
Under den mest intensiva perioden förändrades stämningen i stora delar av Stockholm. Många människor med utländsk bakgrund vågade inte längre röra sig ute ensamma på kvällarna. Föräldrar blev rädda när deras barn tog tunnelbanan hem från skolan.
Det var inte bara själva våldet som skapade panik, utan också osäkerheten kring vem som kunde bli nästa offer. Eftersom gärningsmannen verkade välja människor utifrån utseende uppstod en känsla av att vem som helst inom vissa grupper kunde drabbas.
Polisens enorma jakt på gärningsmannen
Jakten på Lasermannen blev en av Sveriges största polisoperationer dittills. Hundratals poliser arbetade med spaning, tips och analyser samtidigt som medierna rapporterade intensivt om varje ny skjutning.
Trots det tog det lång tid innan polisen kunde identifiera John Ausonius. Han levde ett till synes vanligt liv mellan attentaten och lyckades länge undvika misstankar. Samtidigt växte frustrationen över att gärningsmannen fortfarande gick fri.
Bankrånet som blev hans fall
Till slut var det inte själva skjutningarna som direkt avslöjade honom, utan ett bankrån. John Ausonius genomförde ett rån i Stockholm där flera misstag begicks och där polisen kunde börja knyta honom till andra brott.
När utredarna sedan började granska hans bakgrund närmare föll pusselbitarna på plats. Vapenkopplingar, vittnesuppgifter och teknisk bevisning gjorde att misstankarna växte snabbt.
Gripandet och erkännandena
När John Ausonius greps 1992 riktades hela Sveriges blickar mot honom. Många hade väntat sig någon form av professionell yrkesmördare eller organiserad extremistgrupp. Istället framträdde bilden av en ensam gärningsman driven av rasism, paranoia och grandiosa föreställningar.
Under förhör och rättegång framkom detaljer kring hur han planerat attentaten och valt ut sina offer. Sverige konfronterades med en verklighet där politiskt och rasistiskt motiverat våld inte längre bara var något som skedde utomlands.
Rättegången blev enormt uppmärksammad
Rättegången mot Lasermannen följdes intensivt av svenska medier. Vittnesmål från överlevande och anhöriga gjorde starkt intryck på allmänheten. Många beskrev hur deras liv förändrats permanent efter attentaten.
John Ausonius dömdes till livstids fängelse för mord och mordförsök. Domen markerade slutet på den akuta skräckvågen, men debatten kring rasism, invandring och högerextremism fortsatte långt efteråt.
Lasermannen blev en symbol för en ny typ av hot
Fallen förändrade också synen på politiskt motiverat våld i Sverige. Tidigare hade många sett rasistiska grupper som relativt små och marginaliserade. Lasermannen visade hur farlig en ensam radikaliserad individ kunde bli.
Begreppet ”Lasermannen” blev snabbt en del av svensk kriminalhistoria och används fortfarande som referenspunkt när liknande attentat diskuteras internationellt.
Dokumentärer och böcker höll historien vid liv
Under åren som följde producerades flera dokumentärer, böcker och tv-serier om John Ausonius och attentaten. Journalister och författare försökte förstå hur en man kunde utveckla ett så starkt hat och samtidigt leva relativt anonymt mitt i Stockholm.
Historien fascinerade många eftersom den kombinerade seriemördarjakt, politiskt våld och psykologisk mörker på ett sätt som tidigare varit ovanligt i Sverige.
Ett av Sveriges mest omskakande kriminalfall
Lasermannens attentat lämnade djupa spår i Sverige. För många människor med invandrarbakgrund blev perioden ett tydligt bevis på hur snabbt samhällets trygghet kunde förändras. För polisen blev fallen en väckarklocka kring ensamagerande extremister.
Än idag nämns John Ausonius som en av de mest ökända brottslingarna i svensk kriminalhistoria. Inte bara för själva våldet, utan för den rädsla han lyckades skapa i ett helt samhälle under månader då ingen visste var nästa skott skulle falla.
Om författaren
