Militärligan, även kallad AK-ligan, var en svensk rånarliga som under början av 1990-talet genomförde en rad grova och uppmärksammade brott. Gruppen använde automatvapen, militär utrustning och noggrant planerade flyktvägar. Postkontor, banker och värdetransporter angreps med en metodik som fick både polisen och medierna att beskriva rånarna som ovanligt organiserade.
Bakom den skrämmande fasaden fanns en förhållandevis liten krets av släktingar, vänner och bekanta. Ledaren Carl Sumonja byggde upp organisationen kring personer som han ansåg sig kunna lita på. Gruppen använde interna roller, radiokommunikation och utrustning som hade stulits från militära förråd, men bilden av en fullständigt disciplinerad elitstyrka stämmer bara delvis.
Rånserien tog slut efter ett misslyckat flyktförsök i samband med bankrånet i Heby den 23 december 1993. Åtta personer dömdes senare till fängelse. Straffen varierade kraftigt beroende på vilken roll personerna hade haft och vilka brott domstolen ansåg att de kunde knytas till.
Snabbfakta om Militärligan
| Även kallad | AK-ligan |
| Aktiv period | Främst 1991–1993 |
| Ledare | Carl Sumonja |
| Antal dömda | Åtta personer |
| Brottslighet | Vapenstölder, grova rån, rånförsök, utpressningsförsök och sprängdåd |
| Samlat rånbyte | Drygt sex miljoner kronor enligt senare sammanställningar |
| Längsta straff | 14 års fängelse |
| Avgörande händelse | Bankrånet i Heby den 23 december 1993 |
Namnet byggde på militär organisation
Benämningen Militärligan skapades med anledning av gruppens arbetssätt och utrustning. Rånarna uppträdde i skyddsvästar, stridsselar och likartade kläder samtidigt som de kommunicerade med radio. Vid flera rån användes automatvapen som AK 4, kulsprutepistoler och en Ksp 58. Gruppen kallades också AK-ligan, ett namn som syftade på de automatkarbiner som ingick i arsenalen.
Militärligan hade en tydlig intern struktur med Carl Sumonja som ledare. Inför brotten delades uppgifter ut till deltagarna, och rånen föregicks av spaning på platser, vägar och polisens tänkbara rörelser. Gruppen försökte skapa samma sorts lydnad och ansvarsfördelning som inom en militär enhet, även om medlemmarnas kunskaper och erfarenheter skilde sig åt.
Det militära uttrycket bidrog till att bygga upp en närmast mytisk bild av ligan. I praktiken förekom emellertid misstag, interna spänningar och problem med både planering och flykt. Gruppen var farligt beväpnad och kunde agera disciplinerat under korta förlopp, men den var inte den felfria elitorganisation som senare skildringar ibland har gjort den till.
Åtta personer dömdes i målet
Militärligans kärna bestod av tre bröder ur familjen Sumonja samt ett antal vänner och närstående. Carl Sumonja betraktades som initiativtagare och ledare. Bröderna Lennart och David Sumonja deltog i verksamheten, medan fadern Boris Sumonja också kom att åtalas och dömas. Till kretsen hörde dessutom Johan Ahlin, Erik Gröndahl, Bo Pettersson och Carl Sumonjas dåvarande fästmö Lena Eklöw.
Alla åtta dömdes inte för exakt samma gärningar. Carl Sumonja fick det klart längsta straffet, medan övriga straff bestämdes utifrån respektive persons deltagande, ansvar och koppling till de olika brotten. Domarna visar därför både den hierarki som fanns inom gruppen och att personer i kretsen hade olika omfattande roller.
| Person | Koppling till gruppen | Fängelsestraff |
|---|---|---|
| Carl Sumonja | Ledare och huvudman | 14 år |
| Johan Ahlin | Vän och central deltagare | 12 år |
| Erik Gröndahl | Vän och deltagare | 10 år |
| Lennart Sumonja | Bror till Carl Sumonja | 8 år |
| David Sumonja | Bror till Carl Sumonja | 5 år |
| Boris Sumonja | Far till bröderna Sumonja | 4 år |
| Bo Pettersson | Bekant och deltagare | 4 år |
| Lena Eklöw | Carl Sumonjas dåvarande fästmö | 3 år |
Vapenstölderna gav ligan en farlig arsenal
En avgörande del av Militärligans historia var inbrotten i militära förråd under september 1991. Vid ett inbrott i ett mobiliseringsförråd vid Getryggen i Botkyrka stals ett stort antal automatvapen. Bytet omfattade bland annat 124 kulsprutepistoler av modellen m/45, 92 automatkarbiner av typen AK 4 och fem kulsprutor av modellen Ksp 58.
Ett närliggande förråd utsattes därefter för inbrott, varvid bland annat magasin och annan militär utrustning försvann. Stölderna gav gruppen tillgång till betydligt mer eldkraft än vad som behövdes för de planerade rånen. Arsenalen användes både som praktiskt hjälpmedel och som ett sätt att skrämma personal, vittnen och poliser.
Det fanns dessutom planer på att använda de stulna vapnen för att pressa staten på pengar. Gruppen försökte övertyga myndigheterna om att den verkligen förfogade över vapenförrådet och ville få betalt för att lämna tillbaka det. Försöken lyckades inte, men de visar att verksamheten sträckte sig längre än till enskilda bank- och postrån.
Rånserien inleddes under hösten 1991
Den 25 oktober 1991 genomfördes ett uppmärksammat rån mot en värdetransport i Farsta. Bytet uppgick till omkring 528 000 kronor. Rånet innehöll flera av de kännetecken som senare skulle förknippas med Militärligan, däribland noggrann planering, tydlig arbetsfördelning och användning av kraftig beväpning.
Den 30 december samma år exploderade en bomb i ett förvaringsskåp på Stockholms centralstation. Sprängningen orsakade materiella skador men inga personskador. Bomben hade placerats som en del av gruppens brottsplanering och var tänkt att binda polisens resurser och skapa förvirring. Händelsen visade att gruppen var beredd att utsätta allmänheten för betydande risker för att förbättra sina egna möjligheter att begå andra brott.
I januari 1992 rånades postkontoret i Svedmyra på drygt 700 000 kronor. I mars samma år slog ligan till i Ösmo, där både postkontoret och Handelsbanken angreps under ett mycket kort förlopp. Bytet blev omkring 1,2 miljoner kronor. Rånet i Ösmo stärkte bilden av en grupp som kunde genomföra flera samordnade moment innan polisen hann komma till platsen.
Brotten fortsatte i Kungsör och Rimbo
Under hösten 1992 fortsatte Militärligan att angripa mindre orter. Postkontoret i Kungsör rånades den 24 september, och gruppen kom över drygt 150 000 kronor. Den 14 oktober följde ett rån mot postkontoret i Rimbo, där bytet uppgick till omkring 737 000 kronor.
Valet av mindre orter var inte slumpmässigt. Gruppen sökte platser där det fanns tillräckligt stora summor pengar men där polisens omedelbara resurser var begränsade. Genom att kontrollera tillfartsvägar och planera fordonsbyten försökte rånarna skapa ett försprång innan större polisinsatser kunde organiseras.
Samtidigt förbereddes attacker mot värdetransporter. Alla planer genomfördes inte, och flera försök avbröts eller misslyckades. Att de inte fullbordades gjorde dem emellertid inte ofarliga. Gruppen hade tillgång till militära vapen och var beredd att konfrontera både väktare och polis om planerna hade utvecklats annorlunda.
Trippelrånet i Ullared blev det mest spektakulära
Den 29 december 1992 genomförde Militärligan sitt mest omtalade tillslag. Under några intensiva minuter rånades postkontoret och två banker i Ullared. Rånarna kom över omkring två miljoner kronor, vilket gjorde brottet till ett av gruppens största sett till bytet.
Vid rånet användes en skåpbil där en Ksp 58 hade monterats så att vapnet kunde riktas genom taket. Konstruktionen var avsedd att ge gruppen ett kraftigt övertag om polisen försökte ingripa. Även om vapnet inte behövde användas mot människor var hotet tydligt. Ett militärt kulsprutevapen i en flyktbil innebar att ett ingripande hade kunnat få katastrofala följder.
Rånet gav Militärligan ett rykte som en av Sveriges mest avancerade rånargrupper. Det stora bytet och det dramatiska utförandet dolde samtidigt de risker som togs. Personal och kunder tvingades möta maskerade personer med krigsvapen, medan hela lokalsamhället påverkades av en insats som omfattade vägspärrar, polisjakt och omfattande rädsla.
Bankrånet i Heby blev början till slutet
Den 23 december 1993 rånade medlemmar ur ligan en bank i Heby och kom över omkring 950 000 kronor. Rånet genomfördes dagen före julafton, men flykten utvecklades inte enligt plan. Vintervägar, dålig orientering och polisens snabba arbete gjorde att de flyende rånarna fick allt svårare att ta sig undan.
Tre män sökte skydd i en sommarstuga efter att ha kört vilse. Polisen lyckades lokalisera platsen och omringade byggnaden. Efter en belägring stormades stugan och männen greps. Bara en mindre del av rånbytet kunde räddas. Omkring 900 000 kronor uppgavs ha brunnit upp när pengar förstördes inne i stugan.
Gripandena gav polisen ett genombrott i utredningen. Spår, beslag och förhör gjorde det möjligt att knyta samman personer, fordon, vapen och tidigare brottsplatser. Den organisation som under flera år hade försökt skydda sig genom disciplin och en sluten familje- och vänkrets började falla sönder när de enskilda delarna kunde jämföras med varandra.
Domarna meddelades under 1994
Rättegången mot Militärligans medlemmar blev omfattande. Åtalen gällde inte bara de fullbordade rånen utan även vapenstölder, förberedelser, rånförsök och andra gärningar kopplade till verksamheten. Handens tingsrätt meddelade dom den 20 oktober 1994, och samtliga åtta åtalade fick fängelsestraff.
Carl Sumonja dömdes till 14 års fängelse och fick därmed det strängaste straffet. Johan Ahlin dömdes till 12 år och Erik Gröndahl till 10 år. Lennart Sumonja fick åtta års fängelse, medan David Sumonja dömdes till fem år. Boris Sumonja och Bo Pettersson dömdes till fyra år vardera, och Lena Eklöw fick tre års fängelse.
Skillnaderna mellan straffen berodde på hur domstolen bedömde personernas inblandning och ansvar. Ledarskapet, deltagandet i de grova rånen och kopplingen till de stulna vapnen vägde tungt. Att vara del av samma krets innebar inte automatiskt att alla bar samma straffrättsliga ansvar för varje gärning.
Den militära fasaden dolde avgörande misstag
Militärligans framgångar byggde till stor del på att gruppen skapade ett snabbt och överväldigande hot. För personalen på ett postkontor eller en bank fanns det knappast något realistiskt utrymme att göra motstånd mot maskerade rånare med automatvapen. Den korta tid som rånarna befann sig på plats kunde därför ge ett intryck av fullständig kontroll.
Bakom fasaden fanns dock ett växande antal spår och svagheter. Gruppens storlek gjorde att fler människor kände till verksamheten, och användningen av fordon, gömställen och omfattande utrustning skapade möjligheter för polisen att hitta samband. Misslyckade planer och flykten efter Hebyrånet visade dessutom hur snabbt organisationen kunde förlora sitt övertag när verkligheten avvek från förberedelserna.
Berättelsen om Militärligan handlar därför inte enbart om spektakulära rån och militära vapen. Den handlar också om bankanställda, postpersonal, väktare och kunder som utsattes för dödshot i sina vardagsmiljöer. För dem var rånarnas utrustning inte ett fascinerande kännetecken utan ett konkret hot om att ett felaktigt beslut eller en plötslig rörelse kunde få dödliga konsekvenser.
Om författaren
