Fredagskvällen den 28 februari 1986 började som en privat biokväll i centrala Stockholm. Sveriges statsminister Olof Palme hade varit på Grand vid Sveavägen tillsammans med sin hustru Lisbeth Palme. De hade sett filmen ”Bröderna Mozart” och promenerade därefter söderut längs Sveavägen utan livvakter. Några minuter senare låg statsministern död på trottoaren vid korsningen Sveavägen och Tunnelgatan.
Skotten förändrade Sverige. På några sekunder förvandlades en vanlig vinterkväll till en nationell katastrof och början på den största mordutredningen i svensk historia. Palmemordet blev inte bara ett polisiärt misslyckande, utan också ett öppet sår i den svenska självbilden. Ett land som länge sett sig självt som tryggt, rationellt och välordnat stod plötsligt inför ett statsministermord som aldrig fick någon rättsligt hållbar lösning.
Fakta om Palmemordet
| Offer | Olof Palme, Sveriges statsminister |
| Datum | 28 februari 1986 |
| Plats | Sveavägen vid Tunnelgatan i centrala Stockholm |
| Händelse | Olof Palme sköts till döds efter ett biobesök tillsammans med Lisbeth Palme |
| Skadad | Lisbeth Palme träffades av ett skott men överlevde |
| Flyktväg | Gärningsmannen flydde in på Tunnelgatan och vidare uppför trapporna mot Malmskillnadsgatan |
| Mordvapen | En revolver bedöms ha använts, men vapnet har aldrig hittats |
| Första spåret | PKK-spåret, som drevs hårt under Hans Holmérs tid som spaningsledare |
| Dömd i tingsrätt | Christer Pettersson dömdes i tingsrätten men friades senare i hovrätten |
| Sista misstänkt | Stig Engström, ofta kallad Skandiamannen, pekades ut 2020 när förundersökningen lades ned |
| Omfattning | En av världens största mordutredningar med enorma mängder tips, förhör och spaningsuppslag |
| Kända teorier | PKK-spåret, Sydafrikaspåret, polisspåret, Boforsspåret och teorier om en ensam gärningsman |
| Rättsligt läge | Ingen person har slutligt dömts för mordet på Olof Palme |
| Betydelse | Palmemordet räknas som Sveriges mest uppmärksammade kriminalfall och ett nationellt trauma |
Mordkvällen på Sveavägen
Olof och Lisbeth Palme hade avstått från livvaktsskydd under kvällen. Efter biobesöket gick de söderut på västra sidan av Sveavägen. Vid korsningen med Tunnelgatan kom en gärningsman upp bakom paret. Ett skott träffade Olof Palme i ryggen. Ett andra skott skadade Lisbeth Palme lätt.
Gärningsmannen försvann därefter in på Tunnelgatan och vidare uppför trapporna mot Malmskillnadsgatan. Det var en flyktväg som snabbt skulle bli en av Sveriges mest analyserade brottsplatser. Vittnen såg en man springa från platsen, men vittnesuppgifterna var splittrade, stressade och påverkade av mörker, chock och kort observationstid.
De första minuterna blev avgörande
De första minuterna efter mordet har i efterhand granskats sönder och samman. Larmkedjan fungerade inte som den borde. Brottsplatsen spärrades inte av tillräckligt effektivt. Människor rörde sig i området och viktig teknisk bevisning riskerade att försvinna redan från början.
För en mordutredning är den första timmen ofta avgörande. I Palmemordet kom flera tidiga misstag att prägla hela den fortsatta processen. Signalement spreds långsamt, polispatruller fick otydliga uppgifter och jakten på gärningsmannen saknade den kraft och samordning som situationen krävde.
En utredning utan tydlig riktning
Palmeutredningen växte snabbt till enorma proportioner. Tips strömmade in från allmänheten, vittnen hördes, vapen kontrollerades och olika spår följdes. Men trots den enorma omfattningen saknades länge en stabil riktning.
Utredningen skulle med tiden omfatta hundratusentals dokument, tiotusentals tips och ett stort antal misstänkta personer och teorier. Problemet var inte brist på material, utan snarare att materialet blev så stort att det ibland tycktes svälja själva utredningen.
Hans Holmér och PKK-spåret
Stockholms länspolismästare Hans Holmér tog snabbt en dominerande roll i utredningen. Han blev ansiktet utåt för spaningarna och drev under en period hårt teorin om att den kurdiska organisationen PKK kunde ligga bakom mordet.
PKK-spåret kom att bli ett av de mest kontroversiella kapitlen i Palmeutredningen. Polisen genomförde omfattande insatser mot kurdiska miljöer i Sverige, men spåret ledde aldrig till någon hållbar lösning. I efterhand har det ofta beskrivits som ett sidospår som band stora resurser och bidrog till att utredningen tappade tid.
Ebbe Carlsson-affären gjorde skandalen politisk
PKK-spåret fick också en politisk dimension genom den så kallade Ebbe Carlsson-affären. Bokförläggaren Ebbe Carlsson bedrev en privatliknande utredning kring mordet med koppling till höga personer inom rättsväsendet och politiken. När detta avslöjades 1988 växte skandalen snabbt.
Affären skadade förtroendet för både utredningen och delar av staten. För många svenskar blev den ett tecken på att Palmemordet inte bara var en kriminalgåta, utan också en berättelse om makt, kontakter och slutna rum där insynen var begränsad.
Christer Pettersson blev den enda dömda
I slutet av 1988 greps Christer Pettersson, en man med kriminell bakgrund som tidigare dömts för dråp. Han pekades ut av Lisbeth Palme vid en konfrontation och åtalades för mordet. I tingsrätten dömdes han för mordet på Olof Palme.
Domen blev dock kortlivad. I hovrätten friades Christer Pettersson. Domstolen ansåg att bevisningen inte räckte. Mordvapnet saknades, motivbilden var svag och konfrontationen där Lisbeth Palme pekat ut honom kritiserades hårt. Pettersson blev därmed juridiskt friad, även om misstankarna mot honom levde vidare i samhällsdebatten under många år.
Varför Christer Pettersson-spåret aldrig dog
Trots frikännandet fortsatte Christer Pettersson att vara en central figur i Palmedebatten. För vissa var han fortfarande den mest sannolike gärningsmannen. För andra var han symbolen för en utredning som desperat behövde en lösning och därför låste sig vid en person där bevisningen aldrig blev tillräckligt stark.
Att Lisbeth Palme var ett centralt vittne gjorde saken särskilt känslig. Hennes utpekande hade stor tyngd, men samtidigt fanns det rättssäkerhetsproblem kring hur konfrontationen genomfördes. I ett vanligt mordmål hade detta varit allvarligt nog. I ett statsministermord blev det historiskt avgörande.
Granskningskommissionen och kritiken mot utredningen
Under 1990-talet växte kraven på att själva utredningen skulle granskas. Granskningskommissionen tillsattes för att gå igenom polisens och åklagarnas arbete. Resultatet blev en omfattande genomlysning av ett utredningsarbete som präglats av misstag, sidospår och bristande ledning.
Kommissionens arbete visade hur svårt det varit att hålla ihop utredningen. Den pekade på problem i de tidiga insatserna, hanteringen av tips, ledningsstrukturen och sättet olika spår prioriterades. Bilden som framträdde var inte en enkel berättelse om en enskild miss, utan om ett långvarigt systemfel.
Skandiamannen blev den sista officiella huvudpersonen
Den 10 juni 2020 meddelade chefsåklagare Krister Petersson att förundersökningen om mordet på Olof Palme lades ned. Skälet var att den misstänkte var avliden. Den person som pekades ut var Stig Engström, ofta kallad Skandiamannen, som arbetade i Skandiahuset nära mordplatsen och själv tidigt förekommit som vittne i medierna.
Teorin om Skandiamannen byggde på att Engström hade möjlighet att befinna sig vid mordplatsen, att vissa vittnesuppgifter kunde tolkas som förenliga med honom och att hans egna uppgifter om sina rörelser efter mordet ansågs problematiska. Men åklagaren kunde inte väcka åtal, eftersom Engström hade avlidit redan år 2000.
Utpekandet av Stig Engström kritiserades hårt
Beslutet 2020 skapade omedelbart starka reaktioner. Många menade att bevisningen mot Stig Engström var för svag för att peka ut honom som gärningsman, särskilt när han inte längre kunde försvara sig. Kritiker pekade på att inget mordvapen hade hittats, att teknisk bevisning saknades och att motivbilden var oklar.
Den 18 december 2025 kom en ny vändning. Överåklagare Lennart Guné beslutade att utredningen inte skulle återupptas, men ändrade samtidigt motiveringen till nedläggningen. Bevisningen ansågs inte tillräcklig för att peka ut Stig Engström som gärningsman. Därmed stod mordet åter i praktiken utan en officiellt hållbar gärningsman.
Sydafrikaspåret och teorin om apartheidregimen
Bland de mest kända konspirationsteorierna finns Sydafrikaspåret. Teorin går ut på att den sydafrikanska apartheidregimen, eller personer kopplade till dess säkerhetstjänst, skulle ha haft motiv att mörda Olof Palme på grund av hans tydliga stöd till ANC och hans hårda kritik mot apartheid.
Det är viktigt att betona att Sydafrikaspåret aldrig har bevisats. Det har förekommit uppgifter, tips och påståenden från personer med koppling till sydafrikanska säkerhetsmiljöer, men ingen rättsligt hållbar bevisning har lagts fram. Teorin har ändå levt vidare eftersom den erbjuder ett internationellt motiv och placerar mordet i en större geopolitisk konflikt.
Polisspåret och misstankarna mot högerextrema miljöer
Ett annat omdiskuterat spår är det så kallade polisspåret. Det handlar inte om ett enhetligt bevisat spår, utan om ett stort antal tips och misstankar om enskilda poliser, polismiljöer eller personer med koppling till högerextrema nätverk.
Även här är det viktigt att vara tydlig. Det finns ingen bekräftad bevisning som visar att poliser som grupp eller någon organiserad polisfraktion låg bakom mordet. Däremot har misstankarna fått kraft av den politiska atmosfären under 1980-talet, där Olof Palme var starkt hatad i vissa högerextrema kretsar.
Boforsspåret och vapenskandalerna
Boforsspåret är en annan teori som återkommit i debatten. Den handlar om svensk vapenexport, internationella affärer och misstankar om att Palme skulle ha haft fiender kopplade till känsliga affärer eller avslöjanden.
Även detta är en konspirationsteori utan bekräftad lösning. Den har lockat många eftersom den rör verkliga konflikter kring svensk vapenindustri och internationella intressen. Men steget från misstänkt motivbild till bevisat mordkommando är stort, och någon sådan beviskedja har aldrig presenterats.
CIA, underrättelsetjänster och det kalla krigets skuggor
Olof Palme var en internationellt kontroversiell politiker. Han kritiserade USA:s krig i Vietnam, engagerade sig mot apartheid och tog ofta tydliga utrikespolitiska ställningstaganden. Därför har olika teorier om utländska underrättelsetjänster återkommit i debatten.
Teorier om CIA, andra underrättelsetjänster eller internationella nätverk är just teorier. De bygger ofta på Palmes utrikespolitiska fiender och det kalla krigets hårda konflikter, men de har aldrig bekräftats genom offentlig bevisning. De lever vidare eftersom mordet på en statsminister spontant känns för stort för att vara utfört av en ensam gärningsman.
Christer A och andra ensamma gärningsmän
Utöver Christer Pettersson och Stig Engström har flera andra ensamma gärningsmän diskuterats genom åren. En av de mest omskrivna är den så kallade Christer A, en vapenintresserad Palmehatare som ägde en revolver av en typ som varit intressant i utredningen.
Detta spår har på senare år fått viss uppmärksamhet i journalistiska genomgångar, bland annat eftersom vissa utredare i efterhand ansåg honom vara intressant. Men även här saknas avgörande bevisning. Han är därför inte en fastslagen gärningsman, utan en av många personer som blivit föremål för misstankar i den enorma mordutredningen.
Varför konspirationsteorierna aldrig försvinner
Palmemordet är en perfekt grogrund för konspirationsteorier. Offret var statsminister. Mordet skedde på öppen gata. Gärningsmannen försvann. Utredningen misslyckades tidigt. Misstänkta pekades ut och försvann. Spår lyftes fram och föll sönder. Statliga aktörer gjorde misstag som i efterhand framstod som obegripliga.
När en sådan händelse inte får en tydlig rättslig lösning fylls tomrummet av alternativa berättelser. Vissa teorier bygger på verkliga politiska konflikter, andra på lösa samband, rykten eller rena spekulationer. Det gör dem inte bevisade, men det förklarar varför de fortsätter fascinera.
Mordvapnet som aldrig hittades
Ett av utredningens största problem är att mordvapnet aldrig har hittats. Kulorna har analyserats, vapentyper har diskuterats och mängder av revolvrar har provskjutits. Ändå saknas vapnet som skulle kunna binda en gärningsman tekniskt till brottet.
Avsaknaden av mordvapen har gjort varje teori svagare. Det spelar ingen roll hur intressant ett motiv är eller hur misstänkt en person verkar om den tekniska länken saknas. I ett mordmål av denna dignitet hade ett säkrat vapen kunnat förändra allt.
Vittnesmålen blev både nödvändiga och problematiska
Eftersom teknisk bevisning var begränsad blev vittnesmålen centrala. Men vittnen är människor, inte kameror. De såg olika saker, från olika vinklar, under extrem stress och i dåligt ljus. Vissa uppgifter ändrades över tid, andra motsade varandra.
Detta gjorde utredningen svår. Vittnesmålen var nödvändiga för att förstå händelseförloppet, men farliga att bygga för långtgående slutsatser på. Palmemordet visar tydligt hur svårt det är att rekonstruera sekunder av kaos när hela landet kräver svar.
Medierna gjorde mordet till en nationell följetong
Palmemordet blev också en mediehändelse utan motstycke. Varje nytt spår, varje ny misstänkt och varje nytt avslöjande fick enorm uppmärksamhet. Journalister, författare, privatspanare och dokumentärmakare har under decennier återvänt till mordet.
I vissa fall har medierna bidragit med verkliga granskningar och nya perspektiv. I andra fall har bevakningen förstärkt spekulationer och gjort gränsen mellan fakta och teori suddigare. Palmemordet blev till slut inte bara ett brott, utan ett helt ekosystem av böcker, artiklar, tv-program och privata utredningar.
Den officiella utredningen lämnade landet utan svar
Det mest anmärkningsvärda med Palmemordet är att Sveriges största kriminalutredning aldrig ledde till en slutlig dom. Christer Pettersson dömdes och friades. Stig Engström pekades ut efter sin död, men utpekandet justerades senare när bevisningen inte ansågs räcka. Andra spår har utretts, kritiserats, lagts åt sidan och återkommit i nya former.
Kvar finns brottsplatsen vid Sveavägen, de två skotten, vittnena i natten och frågan som fortfarande hänger över svensk kriminalhistoria. Vem mördade Olof Palme? Det officiella svaret är fortfarande att ingen har dömts för mordet. Och så länge den luckan finns kvar kommer Palmemordet att fortsätta vara Sveriges mest laddade kriminalgåta.
Om författaren
