Karl-Oskardagarna i Växjö ville framstå som en politiskt obunden stadsfestival. Det lät säkert prydligt i pressmeddelandet och tillräckligt ansvarsfullt när kritiken började komma. Men när Fröken Snusk avbokades efter sitt samarbete med Sverigedemokraterna blev festivalens politiska neutralitet svår att ta på allvar.
Snabbfakta om avbokningen
| Festival | Karl-Oskardagarna i Växjö |
| Arrangör | Växjö Citysamverkan/Växjö City, med bland annat Växjö kommun som sponsor |
| Avbokad artist | Fröken Snusk |
| Skäl som angavs | Samarbete med Sverigedemokraterna och medverkan vid SD:s valmöte |
| Artist som stod kvar | Silvana Imam |
| Annan artist i debatten | Cimberly, som själv uppgett att hon uppträtt för Socialdemokraterna på första maj |
| Extra ironi | Raggarligan, som ersatte Fröken Snusk, hade enligt rapportering också tidigare spelat för SD |
| Kärnfråga | Om politiskt oberoende används lika för alla eller bara mot högerkopplingar |
Problemet är inte att en festivalarrangör har rätt att göra artistval. Det har den naturligtvis. Problemet är att Karl-Oskardagarna använde politiskt oberoende som argument för att stoppa en artist med SD-koppling, samtidigt som andra artister med tydliga vänsterpolitiska kopplingar fick stå kvar på programmet. Då handlar det inte längre om principer. Då handlar det om vilka politiska kopplingar som anses socialt accepterade.
Fröken Snusk blev för politisk när politiken var fel
Fröken Snusk stoppades från Karl-Oskardagarna efter att det blivit känt att hon skulle medverka vid Sverigedemokraternas valmöte i Göteborg och uppträda tillsammans med Jimmie Åkessons dansbandsprojekt Åkezzonz. Arrangören motiverade beslutet med att festivalen skulle vara politiskt obunden och att hennes roll i SD:s valrörelse låg för nära inpå stadsfestivalen.
Det är en förklaring som på ytan kan låta konsekvent. En opolitisk festival vill inte bli en del av ett partis valkampanj. Men den logiken kräver att samma måttstock används på alla artister. Annars blir principen bara en bekväm fasad för politisk smak.
Silvana Imam fick stå kvar
På samma festivalprogram fanns Silvana Imam. Det är en artist som knappast är känd för att vara opolitisk, försiktig eller neutral. Hon har länge haft en tydlig samhällskritisk och vänsterorienterad profil, och TV4/TT har i sin genomgång av politiska artister lyft fram att hon gjorde en musikvideo med Feministiskt initiativ 2014 i samband med partiets valskiva.
Det gör jämförelsen uppenbar. Om koppling till partipolitisk miljö är så problematisk att Fröken Snusk inte kan stå på scen, varför är Silvana Imams vänsterpolitiska kopplingar inget problem? Det rimliga svaret verkar vara att arrangören inte uppfattar vänsterpolitiska kopplingar som störande. De räknas som kultur. Högersamarbeten räknas däremot som belastning.
Cimberly gjorde saken ännu tydligare
Även Cimberly drogs in i debatten. Hon fanns med i Karl-Oskardagarnas bredare artistprogram via RIX FM Festival och har enligt Aftonbladet själv sagt att hon uppträtt för Socialdemokraterna under första maj. Hon sade dessutom att hon var stolt över var hon står politiskt och vilka värderingar hon har.
Det är i sig hederligt. En artist får ha politiska åsikter och vara öppen med dem. Men då blir det desto märkligare att Fröken Snusk ska behandlas som ett hot mot festivalens oberoende. Om en artist som uppträder för Socialdemokraterna får vara kvar, men en artist som samarbetar med Sverigedemokraterna måste bort, då är regeln inte politiskt oberoende. Då är regeln att vänsterkopplingar är tillåtna och SD-kopplingar inte är det.
Politiskt oberoende blev ett selektivt argument
Karl-Oskardagarna kunde ha valt en enkel och rak linje: alla artister är välkomna så länge de uppträder som artister på festivalen och inte bedriver partipolitisk propaganda från scen. En sådan linje hade varit begriplig. Då hade publiken fått musik, arrangören hade hållit sig neutral och artisternas privata eller externa politiska sammanhang hade inte behövt bli festivalens problem.
I stället valde arrangören att göra Fröken Snusks SD-samarbete till ett skäl för avbokning. Då öppnade man själv dörren för frågan om andra artisters politiska kopplingar. Den dörren går inte att stänga igen bara för att jämförelserna blir obekväma.
Växjö kommun borde också tåla frågan
Karl-Oskardagarna är inte någon liten privat klubbspelning i ett slutet rum. Det är en stadsfestival mitt i Växjö, med fri entré, stort publikt genomslag och kommunal närvaro i form av Växjö kommun som en av sponsorerna. Även om arrangören är Växjö Citysamverkan får festivalen därför en offentlig prägel.
Då bör man kunna kräva mer än kulturpolitisk magkänsla. En stadsfestival som marknadsförs som hela stadens fest måste vara mycket försiktig med att sortera artister efter politisk lukt. Om kommunen indirekt är med och ger festivalen legitimitet bör frågan ställas: är detta den typ av neutralitet Växjö vill stå bakom?
Raggarligan gjorde logiken ännu mer absurd
Som om dubbelmoralen inte redan var tydlig nog kom nästa märklighet när Raggarligan bokades som ersättare. Enligt rapportering från Expressen, återgiven av Omni, hade även Raggarligan tidigare spelat för Sverigedemokraterna. Fröken Snusk stoppades alltså på grund av SD-koppling, medan ersättaren visade sig ha en egen SD-koppling.
Det gör arrangörens hållning nästan komisk. Om principen verkligen var att skydda festivalens politiska oberoende från SD-närhet borde kontrollen rimligen ha varit stenhård även vid ersättningsbokningen. Men om principen snarare var att undvika den mest synliga och mediala SD-kopplingen just då blir beslutet lättare att förstå. Då handlade det mindre om oberoende och mer om att släcka en PR-brand.
Vänsterkultur behandlas som normalitet
Det här är ett välkänt mönster i svensk kulturoffentlighet. Artister kan tala för vänstern, medverka i vänsterpolitiska sammanhang, skriva låtar med politiska budskap, uppträda på första maj och delta i kampanjer utan att arrangörer får panik. Det ses som engagemang, mod, värderingar eller bara en del av artistens uttryck.
När en artist däremot närmar sig Sverigedemokraterna blir tonen en helt annan. Då uppstår plötsligt frågor om oberoende, ansvar, värdegrund och vilka signaler festivalen sänder. Det är just den asymmetrin som gör Karl-Oskardagarnas beslut så avslöjande. Problemet var inte politik. Problemet var fel politik.
Fröken Snusk blev ett bekvämt offer
Fröken Snusk är dessutom en tacksam artist att offra. Hon är maskerad, vulgär, folklig, kommersiell och redan lätt att fnysa åt i mer ängsliga kulturkretsar. Hon passar dåligt in i den fina bilden av vad en stadsfestival gärna vill utstråla när kulturmedel, kommunlogotyper och citysamverkan ska kännas respektabla.
Men just därför blir fallet intressant. Om yttrandefrihet, pluralism och politiskt oberoende bara gäller artister som redan är kulturellt godkända, är de inte mycket värda. Det är när artisten skaver som principerna testas. Karl-Oskardagarna klarade inte det testet.
Publiken hade kunnat avgöra själv
Det mest rimliga hade varit att låta publiken avgöra. De som ville se Fröken Snusk hade kunnat göra det. De som ogillade hennes samarbete med SD hade kunnat gå därifrån. En stadsfestival behöver inte fungera som moralisk överrock åt besökarna.
Det är också så ett moget kulturliv fungerar. Man bokar artister för att de drar publik, skapar energi och passar festivalens musikaliska program. Man behöver inte godkänna varje artistpolitiskt sammanhang, varje tidigare uttalande eller varje partimöte de råkat uppträda på. Om den principen inte gäller, bör festivaler vara ärliga med att artistbokningar numera är en politisk renhetsprövning.
Dubbelmoralen skadar festivalens trovärdighet
Karl-Oskardagarna ville skydda sitt oberoende men lyckades i stället skada det. För när reglerna tillämpas selektivt framstår inte festivalen som opolitisk. Den framstår som politiskt följsam i en mycket specifik riktning. Vänsterprofiler kan stå kvar. Socialdemokratiskt engagerade artister kan passera. Men Fröken Snusk och SD blev för mycket.
Det är inte neutralitet. Det är kulturvärldens gamla reflex i ny stadsfestivalförpackning. Och det är just därför avbokningen väckte så starka reaktioner. Många såg inte en festival som värnade oberoendet. De såg en festival som upptäckte politiken först när den kom från höger.
En stadsfestival bör vara större än så
Karl-Oskardagarna borde vara Växjös folkfest, inte en lektion i vilka politiska associationer som godkänns av det lokala kulturskiktet. En bred stadsfestival ska klara av artister med olika publik, olika uttryck och olika bakgrund. Den ska inte behöva få nervösa utslag för att en artist gjort ett samarbete med ett riksdagsparti.
Om arrangören verkligen menar allvar med politiskt oberoende bör nästa års princip vara enkel: samma regel för alla. Antingen granskas alla artisters partipolitiska kopplingar lika hårt, oavsett om de lutar åt höger eller vänster, eller så låter man artister vara artister när de står på festivalens scen. Allt annat är bara dubbelmoral med festivalarmband.
Om författaren
