Linköpings kommun har beslutat att stänga Drottninggatan mellan S:t Larsgatan och Djurgårdsgatan för genomfartstrafik med personbilar och övrig privat biltrafik. Sträckan byggs om till bussgata, samtidigt som cykeltrafiken ska få större utrymme. Enligt kommunen hänger förändringen ihop med att Storgatan ska göras om till gågata och att busstrafiken som tidigare gått via Storgatan och Stora torget i stället ska flyttas till Trädgårdstorget och Drottninggatan.
TYCKER DU OCKSÅ DETTA ÄR ETT DÅLIGT BESLUT? LÄMNA DINA KLAGOMÅL/SYNPUNKTER TILL LINKÖPINGS KOMMUN.
Om formuläret har tagits bort i framtiden så går det alltid att mejla på: kontakt@linkoping.se
På pappret låter detta som ännu ett modernt innerstadsprojekt där kollektivtrafik, cykelstråk och gågator lyfts fram som självklara förbättringar. I praktiken finns det starka skäl att vara kritisk. Drottninggatan är inte vilken liten sidogata som helst. Det är en viktig länk genom centrala Linköping, och när kommunen klipper av den för privat genomfartstrafik flyttas problemen snarare än löses. Biltrafik försvinner inte för att en gata stängs. Den tar andra vägar.
Drottninggatan är en viktig del av innerstadens trafiksystem
Drottninggatan har länge fungerat som en betydelsefull genomfartssträcka i centrala Linköping. Den kopplar ihop delar av innerstaden och har varit ett naturligt alternativ för många bilister som ska genom eller till centrala delar av staden. När kommunen nu gör om sträckan mellan S:t Larsgatan och Djurgårdsgatan till bussgata ändras inte bara en enskild gata, utan hela trafikbalansen i området.
Det är just detta som ofta underskattas i kommunala trafikbeslut. Gator fungerar inte isolerat. De är delar av ett nät. Stänger man en sträcka påverkas omkringliggande gator, korsningar, infarter, boende, besökare, leveranser och blåljusfordon. Att hänvisa bilister till andra vägar är enkelt i ett pressmeddelande, men i verkligheten innebär det längre körsträckor, mer tryck på redan belastade gator och mer irritation för dem som faktiskt behöver ta sig fram.
Kommunen prioriterar en idé om innerstaden framför vardagens behov
Kommunens linje är tydlig. Storgatan ska bli gågata, busstrafiken ska flyttas till Drottninggatan och Drottninggatan ska anpassas för bussar och cyklar. Det är en plan som passar väl in i den moderna stadsideologin där bilen ses som något som steg för steg ska trängas bort från centrum.
Problemet är att Linköping inte är en stad där alla kan eller vill röra sig enbart med cykel, buss eller till fots. Många som besöker innerstaden kommer från ytterområden, landsbygd, mindre orter eller delar av kommunen där kollektivtrafiken inte är ett realistiskt alternativ för alla ärenden. För dem är bilen inte ett uttryck för bekvämlighet, utan ett praktiskt transportmedel. När kommunen gör centrala stråk svårare att nå med bil försämras innerstadens tillgänglighet.
Biltrafiken försvinner inte utan flyttas
Det mest uppenbara problemet är att bilarna inte upphör att existera. De som tidigare använde Drottninggatan måste i stället köra på andra gator. Enligt den kritik som framförts mot beslutet handlar det om tusentals fordon som i dag använder den aktuella sträckan. Även om exakta trafikmängder kan diskuteras är grundpoängen svår att komma runt. När en central genomfart stängs måste trafiken ta vägen någon annanstans.
Det kan innebära ökat tryck på Lasarettsgatan, Djurgårdsgatan och andra delar av innerstadens redan ansträngda trafiksystem. Om målet är bättre framkomlighet i stadskärnan är det märkligt att kommunen väljer en åtgärd som riskerar att skapa flaskhalsar på andra platser. I stället för att optimera trafikflödena väljer man att ta bort ett viktigt alternativ.
Lasarettsgatan riskerar att få bära konsekvenserna
Lasarettsgatan är särskilt viktig eftersom den inte bara är en vanlig innerstadsgata. Den har också betydelse för trafik till och från Universitetssjukhuset. När Drottninggatan stängs för genomfart är det rimligt att anta att mer trafik pressas mot alternativa stråk i närheten. Det är en risk som borde tas på mycket stort allvar.
En innerstad behöver inte bara vara trivsam för den som promenerar runt en ledig eftermiddag. Den måste också fungera för sjukresor, arbetsresor, leveranser, äldre personer, barnfamiljer, hantverkare, taxi, färdtjänst och akut trafik. Om kommunen försämrar redundansen i trafiksystemet blir staden mer känslig för störningar. En olycka, en avstängning, ett vägarbete eller ett felaktigt trafikljus kan då få större konsekvenser än tidigare.
Blåljusperspektivet borde väga tyngre
Ett av de mest allvarliga argumenten mot beslutet är frågan om blåljustrafik och framkomlighet till sjukhuset. Även om utryckningsfordon i vissa fall kan använda gator som andra trafikanter inte får använda, är det inte hela problemet. Det stora problemet uppstår när omkringliggande trafiksystem blir mer belastat och köerna ökar på alternativa vägar.
Ambulanser, polis och räddningstjänst är beroende av fungerande trafikflöden. En kommun som steg för steg stänger av centrala stråk för privat trafik måste kunna visa att helheten fortfarande fungerar, inte bara att en viss busslinje får bättre framkomlighet. När viktiga gator görs om bör frågan om blåljus och akut tillgänglighet vara en av de första punkterna, inte en invändning som bemöts i efterhand.
Innerstadshandeln behöver tillgänglighet
Linköpings innerstad konkurrerar redan med externa handelsområden, inte minst Tornby. Den konkurrensen handlar inte bara om butiksutbud, utan om tillgänglighet. Om det blir krångligare att köra in, svårare att orientera sig och mer omständligt att göra korta ärenden i city, kommer fler att välja handelsplatser där bilen kan användas utan besvär.
Kommunen hänvisar gärna till parkeringshus runt staden. Men parkeringshus löser inte alla frågor. Den som ska hämta något snabbt, besöka flera målpunkter, lämna av någon, göra ett ärende med tunga saker eller ta sig vidare genom centrum påverkas ändå av gatunätets utformning. En levande innerstad behöver inte fri biltrafik överallt, men den behöver vara nåbar utan att människor känner att centrum görs krångligare med flit.
Storgatan som gågata får inte bli en ursäkt för sämre trafiklösningar
Att Storgatan ska göras om till gågata kan säkert ha sina fördelar. Många uppskattar bilfria shoppingstråk och lugnare vistelsemiljöer. Men det betyder inte att varje följdbeslut automatiskt är bra. Om priset för en gågata på Storgatan blir sämre framkomlighet på Drottninggatan, mer trafik på Lasarettsgatan och svårare tillgänglighet till innerstaden är det rimligt att ifrågasätta helheten.
Kommunen tycks ha valt en modell där busstrafiken ska ges ett nytt huvudstråk, samtidigt som privatbilismen trycks undan. Det är en politisk prioritering, inte en naturlag. Frågan är om den prioriteringen verkligen är rätt för Linköping. En stadskärna blir inte automatiskt mer attraktiv för att bilar stängs ute från vissa gator. Den blir attraktiv när människor enkelt kan ta sig dit, uträtta sina ärenden och vilja återvända.
Bussar och bilar borde kunna samsas bättre
Det är lätt att beskriva frågan som en konflikt mellan bussar och bilar. Men en väl fungerande stad borde kunna hantera flera trafikslag samtidigt. Bussarna behöver framkomlighet, men det betyder inte att personbilar måste bort från varje viktig sträcka. I många städer används smart signalprioritering, tydligare körfält, förbättrad hållplatsutformning och bättre trafikstyrning för att få helheten att fungera.
Att helt stänga genomfartstrafiken för privatbilar är en grov lösning. Den kan förbättra för ett trafikslag men försämra för andra. En mer balanserad lösning hade varit att pröva hur busstrafiken kan ges bättre flöde utan att stänga av en viktig länk för biltrafiken. Om kommunen inte först uttömt sådana alternativ framstår beslutet som mer ideologiskt än pragmatiskt.
Cykelstråket löser inte bilisternas behov
Kommunen lyfter fram att en ny dubbelriktad cykelbana ska anläggas längs Drottninggatans södra sida. Det kan säkert vara positivt för cyklister. Men det är ett svagt svar på kritiken mot att biltrafiken stoppas. Cykeltrafik och biltrafik fyller inte alltid samma funktion.
Den som bor centralt, har korta avstånd och god fysisk möjlighet att cykla kan vinna på förändringen. Men den som bor längre bort, har barn med sig, har begränsad rörlighet, arbetar obekväma tider eller behöver transportera saker får inte sina behov lösta av en cykelbana. Kommunal trafikplanering måste klara av att se fler verkligheter än den mest centrala och cykelvänliga.
Beslutet riskerar att göra staden mer uppdelad
När centrala gator successivt görs mindre tillgängliga för biltrafik skapas en tydligare uppdelning mellan dem som bor och rör sig i innerstaden och dem som kommer utifrån. För den som redan bor nära centrum kan förändringen verka självklar. För den som bor i utkanten, på landsbygden eller i en mindre ort runt Linköping kan den uppfattas som ännu ett besked om att innerstaden inte riktigt är till för dem.
Det är en farlig utveckling. En stadskärna bör vara hela kommunens gemensamma centrum, inte bara en miljö för dem som redan har nära till den. Om bilburna besökare känner sig bortprioriterade riskerar innerstaden att tappa både kunder, spontanbesök och folklig bredd.
Framkomlighet handlar också om ekonomi
Det finns en tendens att behandla trafikfrågor som om de främst handlar om trivsel och gestaltning. Men framkomlighet är också ekonomi. Varutransporter, servicefordon, hantverkare, företagare och kunder påverkas av hur lätt eller svårt det är att ta sig fram. Små försämringar i varje enskild resa kan tillsammans bli en betydande kostnad.
För cityhandeln kan försämrad tillgänglighet bli särskilt kännbar. Det räcker inte att peka på att entréer och verksamheter längs Drottninggatan ska vara tillgängliga. Frågan är hur lätt det blir att nå området som helhet. Om resan till centrum upplevs som mer komplicerad väljer många människor enklare alternativ.
Kommunens kommunikation underskattar irritationen
Kommunen beskriver förändringen som ett nödvändigt steg för att göra Storgatan till gågata och förbättra framkomligheten för bussarna. Det är en förutsägbar kommunal formulering. Men den fångar inte den irritation många känner när ännu en central gata begränsas för biltrafik.
Det finns en demokratisk dimension här. När stora trafikförändringar genomförs behöver kommunen inte bara informera om vad som ska ske, utan också på allvar bemöta invändningarna. Bilister är inte ett särintresse som kan viftas bort. De är invånare, företagare, pendlare, kunder, anhöriga, patienter och besökare. En stad som gör det svårare för dem behöver mycket starka skäl.
Det behövs en bättre balans i trafikpolitiken
Linköping behöver fungerande kollektivtrafik. Linköping behöver bra cykelvägar. Linköping behöver attraktiva gångmiljöer. Men Linköping behöver också ett fungerande bilnät. Dessa behov står inte alltid i total motsättning till varandra. Problemet uppstår när kommunen börjar behandla privat biltrafik som något som helst ska tryckas bort från centrala stråk snarare än hanteras smart.
En mer balanserad trafikpolitik hade utgått från helheten. Hur påverkas Lasarettsgatan? Hur påverkas Djurgårdsgatan? Hur påverkas framkomligheten till sjukhuset? Hur påverkas cityhandeln? Hur påverkas boende och besökare från kommunens ytterområden? Hur ser trafikflödena ut vid störningar? Om svaren på dessa frågor inte är tydliga är beslutet för dåligt förankrat i stadens praktiska verklighet.
Stängningen borde omprövas
Beslutet att stänga Drottninggatan mellan S:t Larsgatan och Djurgårdsgatan för genomfartstrafik med personbilar är ett typiskt exempel på en trafikåtgärd som låter enkel men får stora följdeffekter. Kommunen vinner en bussgata och en cykelbana, men riskerar att förlora flexibilitet, tillgänglighet och balans i innerstadens trafiksystem.
Det är inte bilfientlighet som gör en stad modern. Det är fungerande lösningar. Linköping borde därför ompröva beslutet eller åtminstone pröva alternativ där bussar, cyklar och bilar kan samsas bättre på Drottninggatan. Att stänga en viktig central sträcka för privat genomfartstrafik bör vara en sista utväg, inte ett självklart led i en trafikplan som verkar mer upptagen av idealbilder än av vardagens faktiska behov.
Om författaren
