Få sånger är lika starkt förknippade med svensk midsommar som ”Små grodorna”. Den sjungs av barn, föräldrar, morföräldrar och semesterfirare som hoppar runt midsommarstången med händerna vid öronen och baken. Den uppfattas ofta som något nästan urgammalt svenskt, ett stycke folklig självklarhet som alltid tycks ha funnits där bland björklöv, blomsterkransar, sill, färskpotatis och jordgubbar.
Men bakom den till synes oskyldiga midsommarleken finns en betydligt mer oväntad historia. Melodin leder inte först och främst till svenska ängar och röda stugor, utan till franska soldater, marschmusik, Napoleonkrigens Europa och brittiskt hån mot fransmän. ”Små grodorna” är därför ett utmärkt exempel på hur traditioner kan byta språk, miljö och innebörd på vägen genom historien.
Sången känns äldre än den egentligen är
När svenskar sjunger ”Små grodorna” på midsommarafton känns det ofta som om sången hör ihop med själva högtiden på ett djupt folkligt plan. Den enkla texten, den tydliga melodin och de komiska rörelserna gör den lätt att lära sig. Det är också en sånglek där det nästan är omöjligt att stå bredvid utan att förstå poängen. Alla kan vara med, oavsett ålder, sångröst och tidigare erfarenhet av organiserad folkdans.
Just därför har sången fått en särskild plats i svenskt midsommarfirande. Den kräver inga instrument, inga förberedelser och ingen särskild scen. En midsommarstång, en ring av människor och någon som vågar börja räcker långt. På så sätt har den blivit en av de mest igenkännbara svenska festmarkörerna, trots att dess ursprung är långt mer internationellt än många tror.
Den franska förlagan handlade om lök
Melodin brukar spåras till den franska marschsången ”La Chanson de l’Oignon”, ofta översatt till ”Löksången”. Det är en militär sång som förknippas med tiden kring franska revolutionen och Napoleonperioden. I den franska traditionen handlade sången inte om grodor, midsommar eller barnlek, utan om lök som soldatmat, marschtakt och kamratskap bland franska soldater.
I refrängen förekommer orden ”Au pas, camarade”, vilket ungefär betyder ”i takt, kamrat”. Det är lätt att förstå hur en sådan fras fungerar i militärt sammanhang. Orden har en tydlig rytm, melodin är enkel att upprepa och sången lämpar sig väl för människor som rör sig tillsammans. Det är just den sortens melodi som kan spridas snabbt, först mellan soldater och sedan vidare till helt andra miljöer.
Från fransk marsch till brittisk nidvisa
Det avgörande steget från lök till grodor tycks ha skett genom en engelsk eller brittisk omdiktning under Napoleonkrigens tid. Nordiska museet har beskrivit hur ”Små grodorna” verkar gå tillbaka på en nidvisa som brittiska soldater sjöng om sina franska fiender. SVT har också lyft fram sångens bakgrund som en engelsk nidvisa, där melodin hade sitt ursprung i en fransk sång men användes för att driva med fransmän.
Bakgrunden är att groda länge har använts som ett nedsättande ord om fransmän i engelskspråkiga sammanhang. När ”Au pas, camarade” kunde förvrängas till något i stil med ”Au pas, grenouilles”, alltså ”i takt, grodor”, fick den franska marschen en helt ny funktion. Det som i den franska versionen var kamratlig marschtakt blev i den brittiska versionen ett sätt att håna fienden.
Nidvisan tappade sin udd när den blev svensk barnlek
När melodin och grodtemat så småningom hamnade i Sverige hade den ursprungliga politiska och militära laddningen i praktiken försvunnit. Den svenska versionen uppfattades inte som en sång om Frankrike, Napoleon eller brittisk-franska fiendskaper. I stället blev den en lekfull sång om grodor som saknar öron och svansar, vilket gav utrymme för enkla rörelser i ringen.
Det är här traditionens förvandling blir särskilt intressant. En melodi kan bära med sig spår av en gammal konflikt utan att de som sjunger den känner till det. I Sverige blev grodorna inte längre ett hån mot fransmän, utan lustiga små figurer i en gemensam festlek. Det säger mycket om hur kulturarv fungerar. Det som börjar som militär marsch och nidvisa kan med tiden bli barnsång, högtidsritual och nationell självironi.
Nääs slott blev en viktig väg in i svensk sångtradition
En viktig svensk knutpunkt i berättelsen är Nääs slott utanför Göteborg. Enligt uppgifter som återgivits av Sveriges Radio har traditionsexperten Mattias Axelsson berättat att ringleken ”Små grodorna” fick sin svenska form i miljön kring Nääs slott, där det fanns en skola för slöjdlärare. Även GP har lyft fram att sången kom till Sverige genom det gamla Slöjdlärarseminariet vid Nääs slott i Lerums kommun.
Nääs var en internationell mötesplats där lärare, lärarinnor och kursdeltagare från olika länder kunde utbyta sånger, lekar och pedagogiska idéer. Det är därför inte märkligt att en sånglek med rötter i fransk och brittisk tradition kunde plockas upp, omformas och ges svensk text. Enligt GP gavs ”Små grodorna” ut på svenska första gången 1922 i andra upplagan av sångboken ”Sånglekar från Nääs”.
Sånglekar passade väl in i det svenska föreningslivet
Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet fick organiserade sånglekar en stark plats i svensk skola, folkbildning och föreningskultur. De passade tidens syn på gemenskap, rörelse, fostran och enkel underhållning. En sånglek som ”Små grodorna” var särskilt effektiv eftersom den kombinerade melodi, rörelse och humor på ett sätt som barn snabbt kunde ta till sig.
Nordiska museet har framhållit att dans kring midsommarstången förekommit åtminstone sedan 1800-talet, men att dansen med sånger tog fart under 1920-talet när sångböcker med melodier och texter kopplade till högtider spreds. I den miljön kunde ”Små grodorna” få sin starka koppling till midsommar, trots att melodins äldre historia pekade mot helt andra sammanhang.
Det svenska grodhoppet blev starkare än ursprunget
Den svenska texten är genial i sin enkelhet. ”Små grodorna, små grodorna är lustiga att se” är lätt att minnas, och raden om att de saknar öron och svansar ger dansen sin form. Rörelserna blir en sorts komisk imitation, där deltagarna pekar, viftar och hoppar på ett sätt som gör sången mer fysisk än språklig.
Att sången är så lätt att framföra har bidragit till att den överlevt. Många andra sånglekar kräver längre texter, fler regler eller en mer bestämd tradition kring hur de ska utföras. ”Små grodorna” fungerar däremot nästan direkt. Den kan sjungas av en förskolegrupp, en släkt på landet eller ett stort midsommarfirande i en stadspark. Den är samtidigt barnslig och vuxen, pinsam och självklar, lokal och internationell.
En svensk tradition med europeisk bakgrund
Berättelsen om ”Små grodorna” visar att svenska traditioner ofta är mer blandade än de först verkar. Midsommarfirandet har i sig många lager, där midsommarstången, lekarna, maten och de romantiska föreställningarna kring midsommarnatten har vuxit fram under olika tider. Att just en fransk militärmelodi, förvandlad via brittiskt hån, skulle bli en svensk midsommarklassiker är oväntat, men inte särskilt konstigt när man ser hur traditioner sprids.
Sånger reser lätt. De följer med soldater, lärare, handelsmän, emigranter, skolor, böcker och fester. När de hamnar i en ny miljö kan texten ändras, syftet försvinna och innebörden skifta. ”Små grodorna” är därför inte mindre svensk för att melodin har franska och brittiska spår. Tvärtom är den ett exempel på hur Sverige har gjort om ett europeiskt stoff till något mycket eget.
Det märkliga arvet efter Löksången lever vidare
Nästa gång ”Små grodorna” sjungs runt midsommarstången finns det alltså mer att höra än kvackande och skratt. Bakom melodin anas den franska ”La Chanson de l’Oignon”, en sång om lök, soldater och marschtakt. Därifrån går vägen vidare till brittisk nidvisa, där fransmän gjordes till grodor, och sedan till Sverige där grodorna fick hoppa in i midsommarfirandet.
Det gör sången till en av de mer egendomliga pärlorna i svensk högtidskultur. Den är på samma gång fransk marsch, brittisk drift med fransmän och svensk barnlek. Just den blandningen är kanske också förklaringen till att den har blivit så seglivad. ”Små grodorna” är enkel nog för att alla ska kunna sjunga den, men märklig nog för att dess historia aldrig riktigt slutar överraska.
Om författaren
