Magdalena Andersson tar en gul Blend och funderar över regeringsbildningen.
Magdalena Andersson röker gula Blend. Det är på något märkligt sätt den minst överraskande uppgiften i svensk politik. Hade någon påstått att hon föredrog handrullade cigaretter från en liten tobaksodling i Toscana hade bilden skurit sig fullständigt. Gula Blend passar däremot perfekt ihop med den socialdemokratiska blandningen av folkhemsnostalgi, sammanbitna presskonferenser och en ständig känsla av att kaffet redan hunnit bli kallt.
Cigaretten blir nästan en rekvisita för hela den politiska framtoningen. Här finns inga glada färger, inga lättsamma formuleringar och definitivt inga onödiga leenden. Det är allvar, ansvar och en vaksam blick mot varje journalist som riskerar att ställa en följdfråga. Magdalena Andersson har gjort den stränga sucken till ett politiskt uttrycksmedel, och gula Blend passar lika självklart in i bilden som den röda rosen och ett kommunalråd med portfölj.
Problemet är förstås inte vilket cigarettmärke Socialdemokraternas partiledare väljer. Problemet är att samma gråa rök tycks ligga över hela partiets politik. Budskapen är starka så länge de hålls på behörigt avstånd, men blir betydligt svårare att urskilja när någon försöker komma nära och fråga vad Socialdemokraterna faktiskt vill göra annorlunda.
Gula Blend är mer socialdemokratiskt än den röda rosen
Gula Blend för tankarna till ett Sverige där Konsum stängde klockan sex, kommunfullmäktige tog fyra timmar och ingen riktigt visste varför det stod en brun askkopp i varje sammanträdesrum. Det är en bild av ett tryggt, lite tråkigt och mycket organiserat land. Just detta Sverige försöker Socialdemokraterna ständigt sälja tillbaka till väljarna, trots att partiet självt varit med och avvecklat åtskilliga delar av det.
Det finns därför något nästan poetiskt över kombinationen Magdalena Andersson och gula Blend. Båda signalerar att nöjen bör konsumeras med viss misstänksamhet. Det ska helst inte vara för gott, för färgglatt eller för lättsamt. Livet är trots allt en lång budgetförhandling där varje spontant infall måste finansieras och varje leende behöver förankras i verkställande utskottet.
Den folkliga framtoningen är noggrant regisserad
Magdalena Andersson presenteras gärna som ovanligt rak, jordnära och befriad från politiskt krångel. Hon ska vara den vuxna personen i rummet, den före detta finansministern som kan räkna och som inte tänker låta sig imponeras av tjusiga ord. Det är en effektiv roll, inte minst eftersom svensk politik innehåller gott om personer som tycks ha svårt att både räkna och formulera begripliga meningar.
Men folkligheten är lika genomarbetad som vilken kampanjfilm som helst. Den korta tonen, den bestämda blicken och de återkommande markeringarna mot politiska motståndare är delar av ett varumärke. Andersson ska framstå som en granne som vet exakt hur föreningens ekonomi bör skötas, men som samtidigt misstänker att någon i trappuppgången har sorterat tvätten fel.
När frågorna blir besvärliga förvandlas rakheten dessutom ofta till irritation. Kritiska frågor bemöts som om journalisten avbrutit ett viktigt möte för att fråga var kopieringspapperet finns. Det kan uppfattas som handlingskraft, men fungerar också som ett praktiskt sätt att slippa utveckla svar som riskerar att avslöja hur tunn den politiska linjen ibland är.
Socialdemokraterna kritiserar följderna av sin egen politik
Socialdemokraternas främsta retoriska konststycke är förmågan att tala om Sverige som om partiet just anlänt till landet. Problemen med kriminalitet, segregation, vårdköer och pressade kommuner beskrivs gärna med stor indignation. Någon borde verkligen ha gjort något, förklarar partiet, utan att uppehålla sig alltför länge vid vilka som styrt Sverige under stora delar av den moderna politiska historien.
Magdalena Andersson var finansminister mellan 2014 och 2021 och därefter statsminister fram till regeringsskiftet 2022. Hon befann sig alltså inte på en avlägsen läktare när politiska beslut fattades och resurser fördelades. Ändå kan hon låta som om utvecklingen upptäcktes först när hon själv hamnade i opposition och fick möjlighet att rikta bekymrade frågor till den regering som tog över.
Den socialdemokratiska historieskrivningen är praktiskt konstruerad. När något fungerar är det resultatet av hundra års samhällsbygge. När något inte fungerar är det följden av några år med borgerligt styre, internationella omständigheter eller en olycklig kommunal omorganisation. Partiet vill gärna äga hela berättelsen om Sverige, men helst inte kvittot.
Den hårdare migrationslinjen kom när opinionen redan vänt
Under lång tid behandlades kritik mot den svenska migrationspolitiken som något misstänkt. Den som varnade för integrationsproblem kunde snabbt placeras i ett politiskt fack där Socialdemokraterna inte behövde lyssna. När opinionen sedan förändrades och problemen blev omöjliga att prata bort började partiet stegvis låta betydligt stramare.
Magdalena Andersson talar numera gärna om ordning, kontroll och en restriktiv migrationspolitik. Det är ett imponerande tonbyte från ett parti som tidigare var skickligt på att moralisera över andra när de framförde liknande resonemang. Socialdemokraterna tycks ha upptäckt att en ståndpunkt kan vara oanständig på måndagen och nödvändig på fredagen, förutsatt att partiets egna kommunikatörer hunnit formulera den däremellan.
Det handlar mindre om självkritik än om politisk ompaketering. Någon tydlig genomgång av de egna misstagen erbjuds sällan. I stället låter det som om Socialdemokraterna alltid varit för den politik som partiet nyss motsatte sig. Det gamla ställningstagandet blåses bort som cigarettrök, och kvar står Magdalena Andersson med ännu en bekymrad min och försäkrar att endast hennes parti kan reda upp situationen.
Regeringsalternativet hålls ihop av viljan till makt
Socialdemokraterna vill framstå som det självklara regeringspartiet, men vägen till regeringsmakten går genom partier som tycker mycket olika i centrala frågor. Vänsterpartiet vill dra politiken åt ett håll, Centerpartiet åt ett annat och Miljöpartiet åt ett tredje. Magdalena Anderssons uppgift blir att kalla denna spretighet för ett regeringsunderlag och hoppas att ingen frågar vad partierna faktiskt är överens om.
Det gemensamma projektet består ofta främst av att högerpartierna inte ska styra. Det kan vara en fungerande valstrategi, men det är inte samma sak som ett sammanhängande politiskt program. Att fyra partier ogillar samma motståndare betyder inte automatiskt att de kan enas om skatter, energi, migration, arbetsmarknad och offentliga utgifter.
När motsättningarna blir synliga förväntas väljarna ändå lita på att Magdalena Andersson kan förhandla fram en lösning bakom stängda dörrar. Vad lösningen innehåller får komma senare. Socialdemokratin begär i praktiken mandat att först vinna makten och därefter ta reda på vilken politik de tilltänkta samarbetspartierna kan tolerera.
Den ekonomiska trovärdigheten bygger på selektivt minne
Som tidigare finansminister har Magdalena Andersson ett naturligt övertag när diskussionen handlar om statsbudgeten. Hon känner systemen, behärskar siffrorna och kan leverera ekonomiska resonemang med en ton som antyder att alla invändningar redan har räknats bort i ett avancerat kalkylblad. Det ger en auktoritet som få andra svenska partiledare kan matcha.
Samtidigt används erfarenheten märkligt selektivt. Socialdemokraterna vill gärna ta åt sig äran för stabila statsfinanser, men är mindre ivriga att diskutera de prioriteringar som gjordes under de egna regeringsåren. När välfärden saknar personal, rättsväsendet pressas eller infrastrukturen inte fungerar är det sällan den tidigare finansministerns beslut som ska granskas. Då framställs problemen som plötsliga naturfenomen som blåst in över landet efter valet.
Anderssons ekonomiska retorik bygger därför på ett bekvämt dubbelt budskap. Hon har lång erfarenhet och vet hur Sverige ska styras, men ska samtidigt inte belastas för det som inträffade när hon faktiskt var med och styrde. Kompetensen är hennes egen, medan konsekvenserna alltid tillhör någon annan.
Partiet vill vara både makthavare och missnöjesrörelse
Socialdemokraterna har länge haft förmågan att vara etablissemang och opposition på samma gång. Partiet kan tala som landets historiska maktcentrum på förmiddagen och som en upprörd folkrörelse efter lunch. Ena stunden kräver det respekt för ansvarstagandet, nästa stund protesterar det mot ett samhälle som om någon okänd kraft byggt det under natten.
Magdalena Andersson behärskar denna dubbelroll väl. Hon kan hänvisa till sin regeringserfarenhet när den stärker hennes trovärdighet och lägga erfarenheten åt sidan när den väcker frågor om ansvar. Socialdemokraterna blir därmed både arkitekten som ritat huset och den arga grannen som klagar på planlösningen.
För väljarna innebär det att nästan varje politisk diskussion börjar med samma märkliga premiss. Socialdemokraterna ska bedömas efter sina avsikter, medan motståndarna ska bedömas efter sina resultat. Partiets egna misslyckanden behöver förstås i ett komplicerat historiskt sammanhang. Andras misstag ryms däremot utan problem i en kort och slagkraftig annons.
Röken ligger tätast kring det politiska ansvaret
Det intressanta med Magdalena Anderssons gula Blend är därför inte tobaken utan symboliken. Cigaretten passar en partiledare som gärna omger sig med en aura av gammaldags allvar och jordnära ordentlighet. Den hör hemma i berättelsen om ett Sverige där Socialdemokraterna satt vid köksbordet, drack bryggkaffe och visste vad som var bäst för alla andra.
Men dagens Socialdemokraterna är inte längre det självklara folkhemspartiet. Det är ett professionellt maktparti som försöker låta nostalgiskt utan att behöva svara för hur landet förändrats under dess eget inflytande. Röken blir en lämplig ridå. Bakom den kan gamla ståndpunkter försvinna, nya budskap träda fram och Magdalena Andersson fortsätta spela rollen som den ansvarstagande vuxna som just upptäckt vad de ansvariga vuxna har ställt till med.
Hon kan ta ett bloss, se strängt på regeringen och förklara att Sverige behöver ordning. Socialdemokraterna kan nicka samfällt och låtsas att partiet inte har varit med i handlingen förrän alldeles nyss. Det är en föreställning som kräver både disciplin och god rökläggning. Som tur är verkar Magdalena Andersson ha tillgång till båda.
Om författaren
