Två kryssbits ligger bredvid varandra i verktygslådan. Båda ser ut att passa i samma skruv, båda går att trycka ner i skruvskallen och båda börjar rotera när skruvdragaren startas. Trots det är den ena märkt PH2 och den andra PZ2. Skillnaden kan se närmast akademisk ut, men märks snabbt när skruven ska dras med kraft.
Phillips och Pozidriv är två separata skruvprofiler. De är nära besläktade och tillräckligt lika för att ofta förväxlas, men geometrin är inte densamma. Fel kombination mellan bit och skruv ger sämre grepp, sämre kraftöverföring och en betydligt större risk för att bitset slinter och förstör spåret.
Det vanliga misstaget är att betrakta alla krysspår som samma typ. Så länge skruven går att vrida några varv verkar allt fungera. Först när motståndet ökar börjar skruvdragaren hoppa, bitset rasslar och skruvskallen förvandlas till en blank liten krater som varken PH, PZ eller några svordomar längre får grepp i.
PH står för Phillips
PH är förkortningen för Phillips, en klassisk krysspårsprofil med fyra huvudsakliga spår. Profilen utvecklades för att skruven skulle kunna centreras lättare än med ett vanligt rakt spår. Formen gjorde den väl lämpad för snabb industriell montering där skruvverktyget behövde hitta rätt position utan särskilt mycket handpåläggning.
Phillipsspåret känns igen på sitt enkla kryss. Skruvskallen har fyra tydliga armar utan de extra markeringar som utmärker Pozidriv. Även bitsets spets består av ett relativt rent kryss och brukar vara märkt PH följt av en storlek, exempelvis PH1, PH2 eller PH3.
PH2 är en mycket vanlig storlek och förekommer bland annat på flera typer av maskin-, metall- och gipsskruv. Det går däremot inte att avgöra profilen enbart genom att titta på skruvens användningsområde. Märkningen och själva spårets utformning är säkrare ledtrådar.
PZ betyder Pozidriv
Pozidriv utvecklades vidare från Phillipsprofilen för att ge bättre kontakt mellan verktyg och skruv. Profilen består av två kors som ligger förskjutna 45 grader i förhållande till varandra. Det andra krysset är smalare och mindre framträdande, men har stor betydelse för hur bitset ligger an mot skruvskallen.
En PZ-skruv känns ofta igen på fyra tunna extra linjer mellan de vanliga krysspåren. Skruvskallen ser därför ut att ha ett vanligt kraftigt kryss med ett mindre och tunnare kryss ovanpå. På en ren PH-skruv saknas normalt dessa extra markeringar.
PZ2 är vanligt förekommande på traditionella träskruvar, beslagsskruvar och skruvar som används vid enklare montering. Många moderna konstruktionsskruvar använder i stället Torx, men PZ-skruven finns fortfarande i stora mängder i svenska bostäder, garage, möbler och äldre byggprojekt.
En PH-bit i en PZ-skruv ger dålig kontakt
En PH-bit går ofta att placera i en PZ-skruv eftersom de huvudsakliga krysspåren ligger på ungefär samma ställe. Passningen blir däremot inte korrekt. Bitset får kontakt på färre och mindre lämpliga ytor, vilket gör att kraften koncentreras till delar av skruvskallen i stället för att fördelas över hela profilen.
Vid lätt handdragning kan kombinationen verka fungera. När skruven når djupare in i materialet och motståndet ökar pressas bitset lättare upp ur spåret. Skruvdragaren börjar hoppa över kanterna, och varje överhoppning nöter bort lite mer metall.
Resultatet blir ofta en skruv som nästan är färdigdragen men inte går att få den sista biten på plats. Samma problem uppstår när skruven senare ska lossas. Ett redan skadat spår ger ännu sämre grepp, särskilt om skruven har utsatts för fukt, färg eller hård belastning.
En PZ-bit passar inte heller korrekt i en PH-skruv
Det omvända misstaget är inte bättre. En PZ-bit har extra ribbor och en annan utformning än motsvarande PH-bit. När den placeras i en Phillipsskruv kan den hindras från att sjunka hela vägen ner i spåret. Bitset kan kännas stort, grunt eller ostadigt trots att siffran på sidan verkar vara rätt.
Eftersom kontakten sker högt upp i skruvskallen ökar risken för att spårets ytterkanter skadas. Problemet blir extra tydligt med en stark skruvdragare som levererar högt vridmoment direkt. Maskinen hinner då nöta sönder skruvskallen innan användaren reagerar.
En PZ2-bit och en PH2-bit har alltså ungefär samma storleksklass, men siffran gör dem inte utbytbara. Tvåan beskriver storleken inom respektive system. Den säger inte att profilerna är identiska.
Cam-out är ljudet av fel grepp
När ett kryssbits pressas upp ur skruvskallen under rotation uppstår det som brukar kallas cam-out. Det känns som att bitset hoppar, slår eller klättrar ur spåret. Fenomenet kan förekomma även med rätt verktyg, men blir betydligt vanligare när profilen eller storleken inte stämmer.
Det är lätt att försöka lösa problemet genom att öka trycket på skruvdragaren. Ibland hjälper det tillfälligt, men om bitset är fel kommer det fortfarande bara att ha kontakt på begränsade ytor. Hårdare tryck kan då göra att både bitset och skruvskallen slits ännu snabbare.
Ett bit som passar korrekt ska lägga sig stabilt i spåret utan att vicka onormalt mycket. Det ska gå att överföra kraft utan att verktyget omedelbart försöker lämna skruvskallen. En viss press behövs alltid, men användaren ska inte behöva hänga över maskinen för att kompensera för en dålig passform.
Skruvskallen avslöjar vilken profil som behövs
Det snabbaste sättet att skilja profilerna åt är att titta nära på skruvskallen. En PH-skruv har det enkla och tydliga krysset. En PZ-skruv har normalt ytterligare fyra tunna linjer placerade diagonalt mellan huvudspåren.
På smutsiga, målade eller slitna skruvar kan markeringarna vara svåra att se. Då går det att prova båda bitstyperna försiktigt för hand innan skruvdragaren startas. Rätt bits brukar sjunka djupare, vicka mindre och ge en tydligare känsla av att hela profilen ligger i kontakt.
Märkningen på bitset bör också kontrolleras. Bokstäverna är ofta små och kan döljas av slitage, men finns vanligtvis ingraverade eller tryckta nära fästet. Att sortera PH- och PZ-bits i separata hållare minskar risken för att fel variant plockas av gammal vana.
Rätt storlek är lika viktig som rätt profil
Det räcker inte att skilja mellan PH och PZ. Bitset måste även ha rätt storlek. Ett PH1-bits är mindre än PH2, medan PH3 är större. Samma princip gäller för PZ1, PZ2 och PZ3. Ett för litet bits får begränsad kontakt och kan rotera inne i spåret.
Ett för stort bits kommer inte ner tillräckligt djupt. Det kan ändå få visst grepp i skruvskallens övre del, vilket skapar samma typ av ytlig och skadlig kontakt som när fel profil används. Siffran på bitset ska därför stämma med både skruvens storlek och dess spårtyp.
För vanliga arbeten i hemmet är PH2 och PZ2 de två varianter som lättast blandas ihop. Den som bara har ett anonymt kryssbits i skruvdragaren kan ha tur, men det är ingen pålitlig arbetsmetod. Ett enkelt bitset med tydliga beteckningar kostar betydligt mindre än tiden som går åt till att borra ur en förstörd skruv.
Skruvdragaren kan förvärra ett litet misstag
Med en vanlig skruvmejsel märks dålig passning ganska snabbt. Handen känner att verktyget vickar och att kraften inte överförs rent. En modern skruvdragare döljer en del av denna återkoppling genom att rotera snabbt och leverera betydligt större kraft.
Vid högt varvtal kan en felaktig kombination skada skruven på bråkdelen av en sekund. Ett slitet bits gör situationen ännu värre eftersom dess kanter redan har blivit avrundade. När bitset börjar slinta bör arbetet stoppas direkt i stället för att avtryckaren pressas in hårdare.
En lägre hastighet och korrekt inställd momentbegränsning ger bättre kontroll, men kan inte ersätta rätt verktyg. PH ska användas till PH och PZ till PZ. Den regeln är enklare än alla metoder som senare behövs för att rädda en sönderdragen skruv.
Slitna bits bör lämna verktygslådan
Ett bits är en förbrukningsdel. Kanterna utsätts för höga krafter och blir med tiden avrundade, särskilt om det har använts i fel skruvprofil. Ett slitet bits kan se helt ut på avstånd men ändå ha förlorat den precisa kontakt som krävs för att överföra vridmoment.
När samma bits börjar slinta i flera nya skruvar är det sällan skruvarnas fel. Jämför spetsen med ett nytt bits av samma typ. Skillnaden syns ofta i form av blanka, rundade eller ojämna kanter på den använda spetsen.
Att kasta ett utslitet bits kan kännas onödigt när det fortfarande går att fästa i maskinen. Men kostnaden är obetydlig jämfört med en skadad skruv som sitter djupt i ett beslag eller en träregel. Rätt PH- eller PZ-bits med skarpa kanter gör arbetet snabbare, kräver mindre tryck och lämnar skruven i ett skick som gör att den även kan lossas igen.
Om författaren
