Socialdemokraterna har hamnat i en ny debatt om politisk påverkan på sociala medier. Bakgrunden är att influencern Eleonore Stokholm uppgett att hon erbjöds 150 000 kronor för att göra ett inlägg där hon skulle berätta varför hon tänkte rösta på Socialdemokraterna. Partiet nekar till uppgifterna och säger att man inte betalar digitala kreatörer för att uttrycka stöd för partiets åsikter.
Fallet är intressant just därför att det ligger i gränslandet mellan modern valrörelse, influencerbransch och politisk reklam. När ett parti syns tillsammans med stora profiler på Instagram är det inte längre självklart för väljaren vad som är spontan övertygelse, vad som är kampanjmaterial och vad som eventuellt är betald påverkan. Därför räcker det inte med att avfärda frågan som ännu ett bråk i sociala medier.
Snabbfakta
| Person i centrum | Eleonore Stokholm |
| Påstående | Att hon erbjöds 150 000 kronor för ett Instagraminlägg till stöd för Socialdemokraterna |
| Partiets svar | Socialdemokraterna nekar och säger att de inte betalar digitala kreatörer |
| Andra profiler i debatten | Alice Stenlöf och Klara Elvgren, som syntes med Magdalena Andersson |
| Deras besked | De säger att de inte fått betalt |
| Större fråga | Hur politisk påverkan på sociala medier ska granskas när betalda annonser begränsas |
En uppgift om 150 000 kronor
Eleonore Stokholm har uppgett att hon via en person som arbetar med influencers blev kontaktad om ett politiskt samarbete. Enligt henne handlade det om att göra ett inlägg där hon skulle prata om varför man borde rösta på Socialdemokraterna. Ersättningen ska enligt hennes uppgifter ha varit 150 000 kronor.
Det är en summa som gör att frågan om trovärdighet blir central. En privatperson som spontant berättar vad hon röstar på är en sak. En influencer som får sexsiffrig ersättning för att presentera ett politiskt budskap som personlig övertygelse är något helt annat. Då närmar man sig den typ av dold eller otydlig påverkan som väljarna rimligen har rätt att känna till.
Socialdemokraterna nekar
Socialdemokraterna tillbakavisar uppgifterna. Partisekreteraren Tobias Baudin har enligt SVT sagt att partiet inte betalar pengar till digitala kreatörer och att medverkan i S-sammanhang i så fall sker frivilligt. Partiet säger också att man inte känner igen uppgifterna om det påstådda erbjudandet.
Det är en viktig del av saken. Det finns i nuläget inte något offentligt bevis som visar att Socialdemokraterna faktiskt beställde ett sådant inlägg eller godkände någon sådan betalning. Men även om partiet nekar kvarstår den större frågan: varför uppstår ens misstanken, och hur ska väljare kunna veta när politiskt innehåll i influencerformat är spontant och när det är kampanj?
Ingen direktkontakt med partiet
En uppgift som gör fallet mer komplicerat är att Stokholm enligt SVT inte ska ha haft direktkontakt med Socialdemokraterna. Kontakten ska ha skett via en person som sade sig arbeta med influencers. Den personen har i sin tur beskrivit saken som ett missförstånd och menat att det inte fanns något konkret erbjudande på bordet.
Det gör att frågan inte bara handlar om Socialdemokraternas interna kampanjmetoder, utan också om den bransch som växt fram runt partier, profiler, byråer, plattformar och politisk opinionsbildning. Om mellanhänder sonderar terrängen, testar profiler och pratar pengar utan tydligt uppdrag blir ansvarskedjan snabbt suddig.
Alice Stenlöf och Klara Elvgren drogs in
Debatten tog fart efter att Magdalena Andersson syntes tillsammans med Alice Stenlöf och Klara Elvgren i ett inlägg om förtidsröstning. När klippet spreds började användare fråga om profilerna hade fått betalt. Båda har enligt Aftonbladet förnekat att de fått någon ersättning och säger att deras medverkan byggde på egna politiska åsikter.
Här måste man hålla två tankar i huvudet samtidigt. Det finns inget belägg i rapporteringen för att Stenlöf eller Elvgren fått betalt. Samtidigt är det begripligt att tittare ställer frågan när politiker och influencers numera uppträder tillsammans i innehåll som ser ut som en blandning av privat vardag, underhållning och valkampanj.
Influencerpolitikens stora gråzon
Problemet med influencerpolitik är att den ofta bygger på känslan av autenticitet. Följaren ska uppleva att profilen delar något personligt, inte att hon levererar ett kampanjbudskap. Det är just denna känsla som gör influencers värdefulla för företag, organisationer och politiska rörelser.
När samma logik flyttas in i valrörelsen blir gråzonen farligare. En reklamskylt från ett parti är tydlig. Ett sponsrat inlägg kan märkas. Men en influencer som säger att hon tänker rösta på ett visst parti, står bredvid partiledaren och talar till sina följare i vardaglig ton kan uppfattas som spontan även när innehållet i praktiken fungerar som politisk reklam.
Meta har stängt dörren för politiska annonser
Frågan blir extra känslig eftersom Meta, som äger Facebook och Instagram, har stoppat politiska annonser i EU. Valmyndigheten har också konstaterat att den inte kan sponsra valrelaterade inlägg i Metas kanaler, utan får förlita sig på organisk spridning.
Det skapar ett nytt läge. När traditionell betald politisk annonsering på plattformarna begränsas blir organisk spridning viktigare. Då ökar värdet på personer som redan har stora följarskaror. Influencers, poddare, youtubers och TikTok-profiler blir i praktiken politiska distributionskanaler, även när de själva inte ser sig som kampanjverktyg.
Skillnaden mellan övertygelse och uppdrag
Det är inget fel i att en influencer har politiska åsikter. Alice Stenlöf, Klara Elvgren, Eleonore Stokholm eller någon annan offentlig profil har naturligtvis samma rätt som alla andra att rösta, argumentera och försöka påverka sina följare. Problemet uppstår inte när en känd person säger vad hon tycker.
Problemet uppstår när mottagaren inte vet om budskapet är en personlig övertygelse eller ett uppdrag. Om en influencer får betalt för att tala väl om ett klädmärke förväntar sig publiken att samarbetet märks ut. Samma princip borde vara ännu viktigare när det handlar om ett parti som vill styra landet.
Socialdemokraternas trovärdighetsproblem
Socialdemokraterna har ett särskilt problem här eftersom partiet länge har varit starkt inom organiserad opinionsbildning. Partiet har historiskt haft nära band till rörelser, organisationer, medier, fackliga strukturer och kampanjmiljöer. Det betyder inte att varje anklagelse är sann, men det gör att partiet behöver vara extremt tydligt med var gränserna går.
Om S menar att man aldrig betalar influencers för att sprida partiets budskap bör partiet också kunna redovisa hur man arbetar med digitala kreatörer, byråer och externa kontakter. En enkel dementi kan vara sann, men i ett valår räcker det ofta inte för att återställa förtroendet. Väljare vill veta hur kampanjerna faktiskt fungerar.
Det handlar inte bara om ett parti
Det vore dock för enkelt att låtsas att detta bara är en socialdemokratisk fråga. Alla partier har ett växande intresse av att nå väljare genom sociala medier. Den som lyckas få unga väljare att möta politiken via profiler de redan följer får ett stort kommunikativt övertag.
Därför bör samma krav gälla alla. Moderaterna, Sverigedemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet, Centerpartiet, Kristdemokraterna, Liberalerna och Socialdemokraterna bör behandlas efter samma princip: politisk påverkan ska vara tydlig. Betalda samarbeten ska redovisas. Mellanhänder ska inte kunna skapa oklarhet. Väljaren ska inte behöva gissa.
Dold påverkan är värre än vanlig reklam
Vanlig politisk reklam kan vara irriterande, överdriven och vinklad, men den är åtminstone synlig. Man ser avsändaren. Man förstår att någon försöker påverka ens röst. Dold påverkan är farligare eftersom den lånar trovärdighet från personliga relationer mellan influencer och följare.
Just därför är anklagelsen så allvarlig, även om den ännu inte är bevisad. Om politiska partier börjar köpa till synes personliga ställningstaganden från profiler med stora följarskaror, då förskjuts valrörelsen från öppen argumentation till kamouflerad marknadsföring. Det är inte ett friskhetstecken för demokratin.
Väljarna måste få veta vem som betalar
Den rimliga principen är enkel: den som tar betalt för att sprida ett politiskt budskap ska säga det öppet. Det ska inte krävas detektivarbete i kommentarsfält, rykten på Instagram eller senare dementier från partier för att väljarna ska förstå vad de tittar på.
Om en influencer röstar rött, blått, grönt eller gult av egen övertygelse är det hennes sak. Om hon däremot får pengar, rådgivning, manus, uppdrag eller annan ersättning för att sprida ett partis budskap är det väljarnas sak att få veta. Transparens är inte en detalj. Det är skillnaden mellan opinionsbildning och manipulation.
En varningssignal inför valrörelsen
Fallet med Eleonore Stokholm och Socialdemokraterna är ännu inte ett bevis på att partiet köpt stöd. Det är däremot en tydlig varningssignal om hur rörig den digitala valrörelsen har blivit. När politiska annonser stoppas, organiskt innehåll blir viktigare och influencers fungerar som mediekanaler uppstår nya gränsproblem.
Socialdemokraterna nekar. Stokholm står fast vid att hon uppfattade ett erbjudande. Alice Stenlöf och Klara Elvgren säger att de inte fått betalt. Mitt i allt detta står väljarna och försöker förstå vad som är äkta engagemang, vad som är kampanj och vad som är politisk marknadsföring i civil klädsel.
Politisk påverkan måste tåla ljus
Det mest rimliga kravet framåt är inte att influencers ska hålla tyst om politik. Tvärtom bör fler människor våga tala öppet om sina åsikter. Men öppenhet kräver också ärlighet om pengar, uppdrag och samarbeten. Politik som är så god att den förtjänar väljarnas stöd borde inte behöva döljas bakom otydliga influencerupplägg.
Om Socialdemokraterna har rätt i att partiet inte betalar kreatörer för att uttrycka stöd, bör partiet välkomna hårdare transparens. Om andra partier använder liknande metoder bör även de granskas. Det här är större än ett Instagrambråk. Det handlar om huruvida svensk valrörelse ska föras öppet inför väljarna eller via betald påverkan som låtsas vara personlig övertygelse.
Om författaren
